Arbetarklassen tar plats i kulturella finrum

Annica Carlsson Bergdahl ledde återträffen för dem som var inblandade i utställningen ”Vi som arbetar med våra kroppar”. Foto: Ylva Säfvelin/AiP

De är inte ”bara” undersköterska eller ”bara” lokalvårdare. Det är inget fel på att vara en arbetare – även om de är beredda att ta striden för bättre arbetsvillkor. Det är känslan när ett gäng, rikskända från utställningen ”Vi som arbetar med våra kroppar”, samlas ett par dagar.
– Det är betydelsefullt, det är så viktigt att visa vad ni gör, säger initiativtagaren Annica Carlsson Bergdahl.

Ett femtontal personer har samlats på Bommersvik. En återträff där många av dem aldrig har träffats förr. Det de har gemensamt är att de är med i boken och fotoutställningen ”Vi som arbetar med våra kroppar” som först öppnade på Länsmuseet i Gävle sommaren 2021. Nu möts de för att utbyta erfarenheter och diskutera hur de kan ta sitt engagemang vidare. Inte minst med sikte på valet 2026, säger Annica Carlsson Bergdahl, författare och initiativtagare till utställningen som fotograferades av Elisabeth Ohlson.

– Jag tänker att ni alla vill att någon annan ska styra än de som styr just nu, säger hon.  

De företräder en rad olika yrken; bagare, målare, lokalvårdare, snickare, bussförare, undersköterska, industriarbetare och kriminalvårdare, för att nämna några. Många är eller har varit fackligt aktiva och det var den vägen som de fick frågan om att ställa upp till utställningen. Några är politiskt aktiva inom S eller V.

Den som blev utställningens omslagsperson, undersköterskan Malin Wegge, avslöjar att hon verkligen inte tycker om att bli fotograferad. Inte var hon fackligt aktiv heller – fast nu väger hon lite åt att börja engagera sig.

– Det var yrkesstolthet, säger Malin Wegge om varför hon ställde upp i projektet.

– Malin var den första jag träffade och den första bild som Elisabeth tog, säger Annica Carlsson Bergdahl.

Undersköterskan Malin Wegge. Foto: Elisabeth Ohlson.

Det hela har blivit mycket större än vad de hade trott. Handelsanställda Jessica Sahlström säger att hon mötte kunder som kom och sa att de hade sett henne på stan i Göteborg – fast hon inte hade varit i Göteborg på länge. Då hade en utomhusversion visats utmed Avenyn i Göteborg.

Många vittnar om liknande erfarenheter. De har fått telefonsamtal eller sms om att någon sett utställningen eller selfies tagna med bilden på dem själva. Helena Andersson, transportör i Smedjebacken, berättar glatt att hennes chef, som hon haft fackliga duster med, tyckte att han inte ens kom ifrån henne när han var på resa och såg hennes bild.

Och långt efter att utställningen visats i närområdet kommer folk och säger att de känner igen henne, berättar lokalvårdaren Marina Petäjistö från Munkedal. Det ger också en chans att prata om vad hon gör.

– Folk tycker att det är bara städare, men det är så mycket mer. Att förmedla det som folk inte vet något om, det väcker något.

Gruppen utbyter berättelser om vad som hänt i deras liv sedan utställningen togs fram, en blandning av roliga nya erfarenheter men också jobbiga strider på arbetsplatsen.

– Tänk om de här människorna styrde Sverige. Så mycket kloka tankar, säger Annica Carlsson Bergdahl.

Arbetaryrkena är inte alltid så skitiga längre, men de är fortfarande tunga, säger Jessica Sahlström som jobbar i en Coop-butik i Skara och sitter i Handels förbundsstyrelse.

– Det är bra att vi syns, säger hon.

Jessica Sahlström gick med i facket för att hon ville vara som de coola kvinnorna på jobbet – det är något som facket har tappat sedan dess, konstaterar hon.

Mona Dieng, bussförare i Lilla Edet, tillhör de som har blivit mer engagerade de senaste åren.

– Jag blev regionalt fackligt ombud. Och jag insåg att kollektivtrafikfrågor är politiska frågor så jag blev politiker.

De tycker om sina jobb – att vara arbetare är inte något de blev i brist på bättre – men arbetsvillkoren måste bli bättre.

Det ger resultat, säger hon bestämt. Och hon tycker att utställningen har gett henne en plattform – tack vare att folk känner igen henne är det lättare att nå ut.

– Så jag är jättetacksam, säger Mona Dieng och vänder sig mot Annica Carlsson Bergdahl.

Emelie Grannas Gulliksson jobbade som billackerare i Sundsvall när utställningen togs fram. I dag jobbar hon på LO-distriktet med att utbilda unga. 

– Jag lär dem hur man skriver motioner och hur man påverkar, det känns bra.

Men hennes identitet är fortfarande som billackerare, och det gör hon gärna på fritiden. Det för vidare till en diskussion i rummet om att de tycker om sina jobb – att vara arbetare är inte något de blev i brist på bättre – men arbetsvillkoren måste bli bättre.

Fredrik Dürichen, kriminalvårdare från Uppsala, berättar att det inte var alldeles självklart att vara med i utställningen eftersom han jobbar på häkte. Men nu är han glad att han ställde upp.

– Jag är stolt och glad arbetare. Jag har alltid röstat på Socialdemokraterna, jag har alltid engagerat mig fackligt. Nu har jag tagit lite mer plats politiskt och går en socialdemokratisk ledarskapsutbildning, säger Fredrik Dürichen.

Men på arbetsplatsen är det ganska ensamt att vara politiskt röd. Han räknar inte med att kunna omvända övertygade sverigedemokrater – men kanske kan han så ett frö genom att vara en bra kollega, resonerar han – få någon att tänka att ”Fredrik är ju en bra kille, hur kommer det sig att han röstar rött”.

Lagerarbetaren Kofi Gyan. Foto: Elisabeth Ohlson.

33 personer är med i utställningen så det är nästan hälften som har slutit upp. En del kunde inte, andra har bytt jobb och kanske startat eget, berättar Annica Carlsson Bergdahl.

Idén till utställningen fick hon från filmen ”I himlens mörkrum” som handlade om Jean Hermansson som fotograferade och filmade arbetare på 1960-talet. Nu ville hon göra en liknande resa och synliggöra dagens arbetarklass. Hon fick med sig en av Sveriges mest kända fotografer, Elisabeth Ohlson, och ABF Gävleborg.

En del motstånd mötte de på vägen – från början hade ett museum sagt ja till att vara med och ta fram utställningen, men backade i sista stund. Att visa arbetarklassen var för vänstervridet, hette det. I stället hoppade Länsmuseet i Gäve på tåget. Nu har utställningen turnerat sedan 2021. Den finns som bok och har varit underlag för studiecirklar.

– Det finns ingen satsning som ABF gjort som fått så mycket publicitet, säger Jon-Erik Flodin som jobbat med projektet från ABFs sida men nyss lämnat för ett annat studieförbund.

Den stora utställningen visas just nu på Västernorrlands museum, den fjortonde platsen – och fler stopp är inplanerade. Dessutom finns flera mindre skärmutställningar som bland annat visas på arbetsplatser.

Att den stora utställningen var ämnad för de stora museerna var viktigt för Annica Carlsson Bergdahl. Det är kulturella finrum där medelklassen är överrepresenterad.

– Därför tycker jag att det är så viktigt inte bara att arbetarklassen ska komma på museum utan att alla människor får ta del av era berättelser. Redan i Gävle sa museet att de aldrig haft så många män som inte varit på museer sedan de gick i skolan som besökare.

Läs mer

AiPs intervju med Annica Carlsson Bergdahl och Elisabeth Ohlson från 2021.