Annie Lööfs halva sanning

Annie Lööf beskriver i sin nya bok hur turbulensen kring Centerpartiets nya idéprogram blev en vändpunkt för henne som partiledare. Boken heter ”Sanningens ögonblick”. Men är det en sann beskrivning?

Lööf skyller krisen på influenser utifrån i programarbetet. Men de kritiserade förslagen, exempelvis månggifte, hade Lööf själv tidigare försvarat.

Ett ”definierande sanningens ögonblick” var enligt Annie Lööf när hon valde att avbryta Thailandssemestern 2013 för att reda ut stormen kring förslaget till nytt idéprogram. Förslagen om månggifte, platt skatt, fri invandring och slopad skolplikt i hade utlöst en förtroendekris som skakade hela Centerpartiet, inklusive den nyvalda partiledaren.

Boken handlar om hur Lööf stod pall när det blåste, och hur det stärkte henne som partiledare. Ansvaret för idéprogramkrisen, skjuter Lööf ifrån sig personligen. Hon skriver visserligen att partistyrelsen som helhet hade det yttersta ansvaret, men skyller krisen på arbetssättet och att utomstående fick komma med inspel.

”När de långsiktiga visionerna kokades ner till några mycket kontroversiella förslag blev det för långtgående för de allra flesta, även för mig som partiledare.

Det handlade också om val av metod. Vare sig media, medlemmarna eller jag själv var vana vid att hantera förslag sprungna ur en öppen process”.

Lööf får det att låta som om vilda idéer utifrån råkade leta sig in i idéprogrammet. Men i själva verket var tankegodset väl etablerat bland unga liberala centerpartister, med Lööf i spetsen.

Läs mer: Lööf var för månggifte /  AiP

Ungdomsförbundet hade antagit flera av dessa förslag vid sin stämma redan 2006. CUFs vice ordförande Annie Johansson (sedermera Lööf) försvarade dem ”stolt”:

”Denna fråga har blivit en bild för att förklara vad staten ska fixa och inte fixa. En rent ideologisk fråga. Jag tycker inte staten och lagar ska avgöra hur och med vem min granne eller jag själv väljer att leva. Det kan vi göra bäst själva”, skrev Lööf om månggifte på sin blogg.

”Skulle min granne välja två män och gifta sig med dem så skulle jag varken flytta därifrån eller bry mig.”

”Att gå på dagis spelar ingen som helst roll för ett barns utvecklande… Väljer jag det som är bäst för mitt barn och min familj ska väl andra skita i orsaken och konsekvenserna”, skrev Lööf vidare.

Ordförande i CUF när dessa liberala markeringarna gjordes var Fredrick Federley.

Lööf och Federley bildade ett liberalt nätverk i riksdagen 2006. På första mötet bjöds Timbro in att prata ”Platt skatt – Fler företag”.  Federley var drivande i Lööfs partiledarkandidatur. Det var Lööf själv som i 2010 års valanalys efterlyst ett nytt idéprogram med ”tydliga, frihetliga principer”.

Lööf tillsatte programgruppen som ny partiledare med Federley som en av ledamöterna. Gruppen leddes av Per Ankersjö, som gjort valanalysen tillsammans med Lööf.

Emil Källström, idag partiets ekonomiskpolitiska talesperson, en av ledamöterna i programgruppen, sa till SR att ”tankegångarna har en väldigt stor förankring bland de yngre i partiet”.

Tack vare Lööf och Federley.

Idéprogramkrisen berodde alltså inte bara på en öppen process, som Lööf beskriver det, utan på krocken mellan Lööfs frihetliga liberalism och den äldre C-generationens socialliberalism.

Lööf skriver ingenting i boken om att hon själv drivit flera av de hårt kritiserade förslagen och därmed öppnat för att de kom med i idéprogrammet, bara hur hon i stället räddade situationen när programarbetet spårat ur.

”För att försöka förstå varför det blev som det blev är det viktigt att ha med sig bakgrunden. Hur det gick till när förslaget till nytt idéprogram togs fram”, skriver Lööf  i ”Sanningens ögonblick”.

Men hon berättar bara halva sanningen.