Anne-Marie Lindgren: Vi behöver rätt åtgärder mot krisen
Människor måste kunna betala mat och hyra, och för dem med låga inkomster finns inte marginaler att klara dagens prisökningar. Foto: Sebastian Ganso.
”Staten varken kan eller bör kompensera för samtliga de prisökningar som nu sker”. Så hette det vid Elisabeth Svantessons presskonferens om det ekonomiska läget. Och vidare:
”Avvägning mellan att stötta dem som drabbas men bibehålla incitament för effektivisering och inte spä på inflationen”
Kommentarerna avser de stigande energipriserna, men kan sägas vara allmängiltiga: det går inte att kompensera all inflationen, de värst drabbade behöver skyddas, men man måste vara noga med formerna.
Mot den bakgrunden är det svårbegripligt varför regeringen väljer att låta höja den inkomstgräns – ”brytpunkten” – där statlig inkomstskatt ska börja betalas, från motsvarande 46 200 kronor i månaden till 51 200 kronor. I kombination med vissa andra justeringar innebär det en skattelättnad på 12 000 kronor. Som alltså är just kompensation för inflationen. Till grupper som, trots allt, får sägas ha hyggliga egna marginaler att klara prishöjningarna.
Höjningen av brytpunkten – liksom höjningen av grundavdraget – beror i och för sig inte på något regeringsförslag utan beror på att det så kallade prisbasbeloppet, som automatiskt ska räknas upp med hänsyn till inflationen, har höjts. Men att något enligt reglerna ska ske automatiskt gör det ju inte till en naturlag. Det är fullt möjligt att göra om reglerna.
Regeringen lägger stor vikt vid inflationsbekämpningen. Budgeten förklaras vara ”milt åtstramande”, vilket den egentligen inte borde vara när en lågkonjunktur är på gång. Ett antal vallöften har lagts på is med argumentet att ett förverkligande av dem skulle driva på inflationen och särskilt LO-grupperna får ständigt höra att löneökningar måste hållas tillbaka.
Så varför gäller inte detta om indexeringen av skatteskalorna, med den mycket selektiva och fördelningspolitiskt konstiga inflationskompensation den ger?
Det ska i rättvisans namn påpekas att även exempelvis garantipensionen och riksnormen för försörjningsstöd räknats upp enligt det nya basbeloppet. Argumentet är att inflationen varken ska få höja skatten eller urholka (vissa) sociala rättigheter. Det är inget orimligt argument. I normallägen – en prisstegringstakt i nivå med Riksbankens inflationsmål – är det sannolikt inte så problematiskt, trots att indexuppräkningar i sig själva verkar inflationsdrivande.
Människor måste kunna betala mat och hyra, och för dem med låga inkomster finns inte marginaler att klara dagens prisökningar
Men vi har alltså inte ett normalläge. Inflationen ligger skyhögt över målet två procent och ställer till med allvarliga skador för hela ekonomin. Åtgärder för att bekämpa den, vilket inkluderar åtgärder för att inte driva på den, är nödvändiga.
Men vissa hänsyn måste tas. Människor måste kunna betala mat och hyra, och för dem med låga inkomster finns inte marginaler att klara dagens prisökningar. Alltså är det rimligt att sådant som garantipensionen och normen för försörjningsstöd räknas upp. Men för andra grupper, grupper som har egna marginaler, där bör det allmänna talet om nödvändigheten att se de bistra tiderna i ögonen faktiskt gälla.
Dagens läge kräver i flera avseenden ett nytt tänkande, just därför att det är en ny situation. Det gäller både ekonomisk-politiska och energipolitiska åtgärder.
• Dagens inflation beror inte på att konsumentefterfrågan ökat snabbare än produktionen, vilket är den typ av prisstegringar som räntehöjningar biter på. I dag handlar det om att tillgången till en central produktionsfaktor, energi, plötslig sjunkit under den nivå som existerande system kräver. Det botas inte med räntehöjningar.
Varken företag eller konsumenter kan som regel klara de höjda räntorna genom att i motsvarande grad dra ner på sin energikonsumtion, utan får ta två smällar på en gång. I den mån det i slutänden får ner efterfrågan på energi är det för att företag lagts ner, välfärdstjänster försämrats och jobb försvunnit. Och då får nog samhällsskadorna sägas ha blivit så stora att boten visat sig betydligt värre än soten.
• EU-reglerna för prissättningen inom elhandeln kunde ifrågasättas redan tidigare som ett av dessa konstruerade försök att skapa ”marknader” där marknadsmodellens förutsättningar inte gäller. I dag är systemet direkt kostnadsdrivande och kräver en grundlig översyn.
• Högern röstade bort miljardbeloppet för energieffektiviseringar i förra årets statsbudget. I regeringsställning verkar partierna nu äntligen ha fattat behovet av dem, men hittills har det bara handlat om uppmaningar till folk att sänka sin egen förbrukning. Tekniska åtgärder i flerbostadshus och företagslokalen behövs också, och kan ge stora effekter. Detsamma gäller om gamla maskiner inom industrin byts mot nya. Alltihop kan kräva litet draghjälp av statliga pengar – med den utmärkta bieffekten, så här i lågkonjunkturtider, att det också skapas jobb.
Men elproduktionen då, behöver inte den byggas ut? Visst. Men med tanke på att det stora problemet i det svenska elsystemet inte är produktionsvolymen, utan överföringskapaciteten, kanske man skulle börja med att bygga ut den? I stället för att hänvisa till nya kärnkraftreaktorer, som inte lär stå färdiga förrän i bästa fall tio-femton år.
