Anne-Marie Lindgren: ”Varsomhelstarna” är globaliseringens vinnare

David Goodhart är en brittisk journalist som väckt uppmärksamhet med sin bok, ”The Road to Somewhere: The Populist Revolt and the Future of Politics”.

Goodhart ser två alltmer åtskilda grupper i samhället. Den ena är lokalt/nationellt rotad, vill ha trygghet i tillvaron och gillar traditioner. Den andra är internationalistisk, förändringsbenägen och hyllar modernitet. Goodhart etiketterar den första gruppen ”somewheres” och den andra ”anywheres”.

Statsvetaren Katarina Barrling översätter fyndigt till ”någonstansare” och ”varsomhelstare”. Någonstansarna är lägre utbildade, är låg- eller medelinkomsttagare, och bor i mindre och medelstora orter eller, i storstäderna, i mindre glassiga förorter. Varsomhelstarna är högutbildade, bor i storstäder eller universitetsorter, har god ekonomi – och är överrepresenterade bland beslutsfattare och i media.

Goodhart menar att politik (och media) de senaste decennierna har formats av varsomhelstarna. Det har fått stora grupper att känna sig allt mer främmande för politiken – och att söka sig till högerpopulistiska partier, med deras framhävande av traditionella värden och nationell tillhörighet.

LÄS MER: Fler analyser av Anne-Marie Lindgren / aip.nu

Liknande analyser möter i den amerikanska post-Trumpdebatten, där både statsvetare och självkritiska demokrater konstaterar att de som i så många frågor såg sig själva som moderna och framstegsinriktade helt enkelt glömt de stora grupper i arbetarklassen som den moderna utvecklingen kört över – och som valde Trump.

Goodharts förklarar det med att skillnader i kultur – som inställningen till traditioner eller nationell tillhörighet – i dag är viktigare för väljarnas beslut än materiella, ekonomiska frågor. Förklaringen liknar de statsvetenskapliga teorierna om att höger-vänsterskalan ersatts av en annan, med det otympliga namnet GAL-TAN-skalan. GAL står för Grön, Alternativ, Liberal, och TAN för Traditionell, Auktoritär, Nationell.

Och GAL-väljarna stämmer rätt bra med karaktäristiken på Goodharts varsomhelstare, och TAN med den på någonstansarna.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Varsomhelstarna är globaliseringens och marknadiseringens vinnare. Medan någonstansarna hör till dem som förlorat, eller känner av risken att förlora.”[/blockquote]

Men man noterar något annat också: Varsomhelstarna är globaliseringens och marknadiseringens vinnare. Medan någonstansarna hör till dem som förlorat, eller känner av risken att förlora.

Bild från Oxfams rapport ”Lives on the line”.

Det handlar inte bara om pengar, även om både arbetarklass och lägre medelklass i USA länge fått se sina löner stagnera. Det handlar också om den förlust av värdighet, och bestämmande över de egna vardagsvillkoren, som ligger i ett råare arbetsliv: osäkrare anställningar, hårdare tempo, mindre möjlighet att påverka.

Oxfams färska rapport från den amerikanska kycklingindustrin är talande: arbetare får inte ens gå på toaletten, utan får klara sig genom arbetsdagen genom att sätta på sig blöja…

Den som en gång skolats in i det som kallas historiematerialism – att förändringar i materiella betingelser, och i maktförhållandena i produktionsliv och ekonomi – ser inget gåtfullt i att väljare, som uppenbart känner sig hotade av den pågående samhällsutvecklingen, letar efter företrädare som verkar vilja göra något åt de hoten.

Förändringar i ekonomi drar med sig förändringar också i samhället (”den sociala överbyggnaden”) och i tänkandet. Globaliseringens vinnare har format tankemönster som utgår från vinnarnas erfarenheter. De tankemönstren har kommit att prägla stora delar av den offentliga debatten – eftersom de här vinnargrupperna i så stor utsträckning har makten också över den.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Och alla partier – jodå, även S – kom att fokusera på just vinnargrupperna; det gällde ju att vara modern.”[/blockquote]

Och alla partier – jodå, även S – kom att fokusera på just vinnargrupperna; det gällde ju att vara modern. Och inte stöta bort storstadsmedelklassen…

Så visst, man kan tala om kulturskillnader. Men för den skull kan man inte, som Goodhart, hävda att det är dags att sluta tala om ekonomi. Jo, kanske om man med det menar frågor om budgetunderskott och överskottsmål.

Men ”ekonomi” enligt den klassiska höger vänsterskalan handlar i grunden om fördelning, både av resurser och av makt. Och den alltmer sneda fördelningen i båda dessa avseenden är något vi borde tala mycket mer om.