Anne-Marie Lindgren: Underskottsmål, nej tack

Det finanspolitiska ramverket – även kallat budgetnormerna – kommer uppenbart att bli en diskussion på årets partikongress. Flera partidistrikt har tagit motioner med krav på ett underskottsmål – i stället för balansmål, som föregående kongress beslutade om – för statsbudgeten.

Argumentet är de stora investeringsbehov som kräver statligt stöd, och som knappast är möjliga att klara utan att staten lånar pengar, det vill säga att underskottet i budgeten ökar och måste ligga kvar över en längre period.

Jag delar uppfattningen att investeringsbehoven inte går att klara inom ramen för ett balansmål. Men att ersätta det med ett underskottsmål – tack, men nej tack. 

Om man känner sig alldeles säker på att alla regeringar, oavsett vilka partier som ingår i den, alltid kommer att helt ansvarsfullt se till att löpande utgifter motsvaras av löpande intäkter, och att lånade pengar enbart används för investeringar i infrastruktur och energiförsörjning – ja, då kan vi utan risk ha ett underskottsmål. 

Om man inte är säker på det ska vi inte ha det.

Jag är inte säker på det. Eller snarare, jag är väldigt säker på att vissa partier inte är att lita på när det gäller stabiliteten i statsfinanserna.

Socialdemokratin har två gånger – 1982 och 1994 – ställts inför uppgiften att efter en valseger ta över ett besvärande budgetunderskott efter en borgerlig regering. I båda fallen kan man hitta ofinansierade skattesänkningar som inte oviktiga delar av förklaringen; underskotten hade inte sin grund i omfattande investeringar i stärkt produktionskraft.

Och det var den stora finanskrisen 1992, som alltså inträffade under Carl Bildts regering, som ledde till att det finanspolitiska ramverket kom till. Med argumentet att det uppenbart behövdes ramar för regering och riksdag att hålla sig inom. 

Med en regering som likt dagens finns stora eftersatta investeringsbehov, stora behov av resursförstärkningar i en nedrustad välfärdssektor och därutöver utbyggnad av både försvaret och rättsväsendet har man anledning att vara ytterst vaksam mot budgetregler som gör det lätt att få låna till både det ena och det andra – och fortsätta sänka skatter.

För det faktum att avsikten med ett underskottsmål är att öka utrymmet för investeringar är det på intet sätt självklart att det är så det kommer att användas. 

Det är nämligen inte så enkelt som att regelverket alltid följs enligt boken. Det går att trixa med, och det har gjorts hela tiden. Och det går ju att tänja rätt rejält på begreppet ”investeringar” och göra det legitimt att låna även för vad som egentligen är reguljära verksamheter.

Både gällande överskottsmål för statsbudgeten och det föreslagna balansmålet gäller för en konjunkturcykel. Vilket alltså betyder att budgeten kan få gå med underskott ett eller ett par år, bara man neutraliserar det med ett senare överskott. Konstruktionen möjliggör det som kallas keynesiansk politik, alltså att staten i en lågkonjunktur ökar sina utgifter och låter budgeten gå med underskott för att hålla sysselsättningen uppe. 

Men som jag konstaterat i en tidigare krönika handlar dagens debatt inte om den budgetmässiga hanteringen av konjunktursvängningar, utan om finansieringen av mycket stora investeringsbehov. 

Men som jag konstaterat i en tidigare krönika handlar dagens debatt inte om den budgetmässiga hanteringen av konjunktursvängningar, utan om finansieringen av mycket stora investeringsbehov. Lars Calmfors, känd ekonomiprofessor, konstaterade nyligen i en debattartikel att han på 55 år aldrig sett så stora behov som nu.

Man klarar inte de behoven inom ramen för ett balansmål. Så oavsett vilken regering vi har efter 2026 – när det nya ramverket ska börja gälla – kommer den att tvingas låna pengar, helt enkelt för att ett antal behov kommer att vara så påtagliga att de måste åtgärdas.

Då är det, menar jag och en del andra, vettigare att konstruera ramverket med utgångspunkt i att vi faktiskt har stora lånebehov. Men göra det svårt att utnyttja detta för att slippa undan det samtidigt existerande kravet på att höja skatterna för att klara välfärdssektorns resursbehov.

Då är det värt att reflektera över den metod Labourregeringen i Storbritannien sjösatt. Budgeten delas i en kapital- och driftsdel, med ett ramverk kring både, fast alltså olika utformade. Och ja, ett ramverk behövs i princip – se ovan.

För att hålla åtskillnaden klar mellan kapital och drift bör definieras vad som hör till det ena och vad som hör till det andra. Exempel kan investeringar tydligt definieras som fysiska, materiella.

Dessutom behöver det utarbetas konkreta investeringsplaner – sektorsvis, finansiellt och personellt. Det räcker nämligen inte med att ta fram pengar. Det handlar också om kompetens- och personalbehov. Där det nog kan finnas en hel del brister som måste hävas, om pengarna verkligen ska kunna användas.

Här finns det skäl att dra lärdomar av det dystra exempel Northvolt erbjuder på att det inte räcker med vare sig tillgång till kapital eller med ett angeläget behov att svara mot. Det krävs genomarbetade planer för hur projektet ska drivas, det behövs kompetens och det behövs tillräckligt med personal.

Annars slutar det bara med stora skulder. Och nya problem.