Anne-Marie Lindgren: Tonen i det offentliga samtalet är ett demokratiskt problem

Ingendera påståendet var sant. Socialdemokraterna dementerade dem, gång på gång. Och eftersom det inte fanns några sådana planer kunde Moderaterna förstås aldrig visa minsta belägg för dem.

Vilket inte hindrade dem från att fortsätta driva sina påståenden. Med andra ord sprida desinformation. Eller rakt på sak ljuga. 

För en lögn var det ju. Och jag är fullkomligt säker på att det var en medveten,  mycket avsiktlig och omsorgsfullt utvald lögn. Om två starkt laddade frågor, där erfarenheten visar att det går att skrämma väljare för vissa partier.

Som sagt, desinformation. Skrämseltaktik. Nidbilder.

Låter det aktuellt? Är det inte vad de just nu omdiskuterade trollkontona står för?

Visst, Moderaterna stod öppet för sina falska påståenden. Till skillnad alltså från Sverigedemokraterna. Men gör det själva innehållet, den avsiktliga desinformationen, ett enda dugg mer försvarlig?

Jag tycker inte det.

Desinformation och skrämselpropaganda blir alltså  inte ett enda dugg mer försvarlig för att den drivs med partibeteckning.

Självklart ska politiska partier inte driva anonyma kampanjer, på det sätt SD uppenbart gör. Partier ska uppträda öppet både med vad de anser och vad de gör. Partianställda tjänstemän ska inte agera under ett antal andra namn på digitala medier för att framstå som en kör av röster ur folkdjupet.  

Men desinformation och skrämselpropaganda blir alltså  inte ett enda dugg mer försvarlig för att den drivs med partibeteckning.

Och den diskussionen, om både form och innehåll i det som sägs – öppet eller anonymt – behöver också föras.

Det offentliga samtalet har brutaliserat och förgrovats. Och här borde man väl säga att alla har ett ansvar för sitt eget tonläge, och att alla har ansvar för att inte låta sig dras med av andras omdömeslösheter. För visst kan man hitta exempel på enskilda medlemmar, i partier av alla schatteringar, som trampat över gränserna. Även om nog SD-medlemmar tenderar att vara flest, och värst.

Men om vi håller oss på partinivå så måste man, i likhet med DNs ledarskribent (20 maj) konstatera att ”det handlar inte om alla partier. Det handlar om Sverigedemokraterna”. Det är inte C, och inte S, och inte L, och inte V, och inte MP, som påstår att andra parter har förslag som de faktiskt inte har. Inget av dessa partier betalar partitjänstemän för att driva anonyma hatkonton mot politiska motståndare.

Det borde regeringspartierna hederligt erkänna, i stället för att smita undan frågan med att hävda att ”alla partier” – varmed i praktiken avses Socialdemokraterna, inte de egna – har lik i garderoben.

Medveten desinformation, mer eller mindre i syfte att hota och skrämma, är ett demokratiskt problem.

Jodå, alla partier har någon gång i sin tillvaro haft åsikter de inte står för i dag. Moderaterna, till exempel, motsatte sig i det längsta den allmänna rösträtten. När KD bildades var en av deras viktigaste punkter nej till abort. Huruvida ett partis förflutna ska påverka bedömningen av dem i dag kan man ha olika åsikter om; oavsett vilket kan man inte försvara icke-demokratiska beteenden av ett visst parti i dag med att ett annat parti för länge sedan haft en åsikt som de inte har i dag.

Medveten desinformation, mer eller mindre i syfte att hota och skrämma, är ett demokratiskt problem. Det är att på det ena eller andra sättet försvåra för väljarna att göra reflekterade och överlagda val, baserade på egen övertygelse. Men ytlighet och kunskapsförakt hos partierna har samma effekter, även när/om det inte har som avsiktligt syfte att vilseleda eller skrämma.

Tidöpartiernas vallöfte om ett snabbt energistöd var illa underbyggt och visade sig inte möjligt att hålla (och dessutom var det dumt i sig självt, men det är en annan historia). Den moderata kampanjen för utbyggnad av kärnkraften har också havererat mot verkligheten, vilket alla med någon kunskap i frågan begrep redan före valet.

Och just nu sågar finanspolitiska rådet regeringens idéer om att ytterligare försämringar av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna ska ut få fler arbetslösa i jobb.

För det har ju inte räckt tidigare, visar erfarenheterna. Så varför skulle det göra det nu?

Problemet är återigen störst hos SD, som helt enkelt vägrar ta till sig fakta som strider mot vad de tycker, exempelvis när det gäller klimathotet. Och hela borgerligheten har ett speciellt problem – som syns i frågan om sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, eller i den om friskolorna – nämligen att effekterna av deras egna politiska beslut, styrda av deras egen ideologiska övertygelsen, inte blivit de tilltänkta. Och att de effekter som verkligen uppstått kräver omprövningar av besluten.

Sådana omprövningar är inte lätta att göra. Så det är lättare att blunda för vad alla otrevliga fakta…

Ändå finns problemet med ytligheten och de snabba, inte alltid tillräckligt underbyggda förslagen till lösningar hos alla partier. I slutändan får det samma effekt som den medvetna desinformationen: väljarna känner sig lurade, och misstron mot ”politikerna” ökar.