Anne-Marie Lindgren: Svenskt Näringsliv lever i en drömvärld

Visst går det bra för Sverige just nu. Men det finns en del mörka moln.

Ett är den kommunala ekonomin, och med det finansieringen av alla de välfärdsåtaganden som de allra flesta är vardagsberoende av i det ena eller andra formen – barnomsorg, skola, sjukvård, äldreomsorg och kollektivtrafik.

I sin färska ekonomirapport konstaterar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) att den kommunala ekonomin försämrades mycket kraftigt 2018. Försämringarna kommer att fortsätta, om ingenting görs som stärker den ekonomiska basen.

Huvudproblemet är att utgifterna ökar snabbare än inkomsterna, beroende på den demografiska utvecklingen. Andelen invånare i de mest kostnadskrävande åldrarna – det vill säga barn och gamla – ökar, medan antalet personer i förvärvsaktiva ålder – det vill säga de som bidrar med de största skatteintäkterna – minskar.

Det kräver mer personal – och nya investeringar. Det behövs fler lärare och mer folk i vård och omsorg, och det måste byggas fler skolor, sjukhus och äldreboenden.

Till det kommer kraven från dem som jobbar i välfärdssektorn på högre lön och mindre pressade arbetsvillkor. Det senare kan översättas med krav på högre personaltäthet, eftersom dagens är för låg att för att folk ska hinna med de arbetsuppgifter de förväntas.

Ovanpå det kommer de speciella, fast något ojämnt fördelade, kostnaderna som följer av 2015 års stora flyktinginvandring. Den period där staten svarar för kostnaderna är på väg mot sitt slut, och för kommuner där många nyanlända bara har kort skolutbildning – och där arbetsmarknaden också ofta är svag – kan det betyda mycket höga kostnader för försörjningsstöd. Filipstad lyfts särskilt fram av SKL, men exemplen är fler.

En extra komplikation är dessutom försvagningen av den svenska kronan, något som kan innebära ökade ränteutgifter för kommuner med lån i utländsk valuta.

Den uppenbara slutsatsen är att kommunerna behöver resursförstärkningar.

”Svenskt Näringsliv vägrar i vanlig ordning att erkänna alla fakta som pekar på att den skattefinansierade sektorn behöver mer pengar.”

Fast Svenskt Näringsliv vägrar i vanlig ordning att erkänna alla fakta som pekar på att den skattefinansierade sektorn behöver mer pengar. I stället kommer den vanliga rekommendationen om effektiviseringar.

För all del då, i den mycket stora sektor av ekonomin som kommuner och regioner utgör finns det säkert enheter som fungerar ineffektivt och gör av med mer pengar än vad som egentligen behövs. Och naturligtvis innebär digitaliseringen här som på andra håll nya möjligheter att arbeta mer effektivt.

Men att hela denna stora sektor skulle fungera så dåligt, att det med litet organisatorisk uppryckning skulle vara möjligt att spara bort hela effekten av a/ befolkningsökning b/ ökat antal äldre c/ökat antal barn och ungdomar d/ nödvändiga löneökningar för att alls kunna rekrytera och behålla personal e/ ökade investeringsbehov f/ ökade försörjnings- och utbildningsbehov beroende på migrationen, samt g/ diverse omvärldsförändringar, som kan påverka sysselsättning och med det skatteunderlag negativt – det är drömmerier!

Kommunerna har levt med effektiviseringskrav alltsedan 1980-talet. Erfarenheterna säger att det mesta har handlat om att dra ner på personal, eftersom personalkostnader ohjälpligt är de stora utgifterna i all tjänsteverksamhet. Ständigt minskade grupper anställda har fått göra samma sorts uppgifter som förr, eller till och med ännu fler.

Resultaten av det ser vi i dag, när lärare, och sjuksköterskor, och socialarbetare flyr sektorn – därför att arbetsvillkoren blivit för orimliga.

Mycket har dessutom motverkat de riktiga – effektiviseringar som faktiskt gjorts sedan 80-talet. De kraftigt ökade administrativa uppgifter som följt av New Public Management är ett exempel. Friskolereformen innebär ett mer splittrat och med det dyrare skolsystem, lagen om valfrihet har på samma sätt gjort hemtjänstens organisation mindre rationell, och just nu drar etableringen av nätläkare stora pengar till enklare sjukvård utan att avlasta sjukhusen. Som har stora resursbrister.

Kommunernas ekonomichefer lyfter några möjligheter till effektiviseringar. En av dem är ”sänkta verksamhetsår” vilket inte känns som någon bra idé. Andra förslag är förebyggande åtgärder, bland annat för bättre folkhälsa. Utmärkt i sig, men det kräver en hel del inledande insatser – som kostar pengar.

”Det går helt enkelt inte att komma undan grundproblemet: att välfärdssektorn sedan länge är rejält underfinansierad.”

Det går helt enkelt inte att komma undan grundproblemet: att välfärdssektorn sedan länge är rejält underfinansierad. Det har gradvis urholkat systemen så att de nu börjar spricka rejält – vilket både ekonomirapporter och personalflykt demonstrerar.

Till detta ska vi alltså lägga att kraven på välfärdssektorn av rena befolkningsskäl bara ökar och ökar.

Visst behövs en ständigt översyn av hur pengarna används. Men kravet på effektiviseringar kan inte få fortsätta att vara en smitväg för alla som av diverse skäl – ideologiska eller intressestyrda – vill slippa kärnfrågan: Ska vi ha ett system som bygger på principen om lika tillgång för alla till bra social välfärd – eller ska vi släppa den? Och låta människors inkomster avgöra vilka tjänster och vilken kvalitet de kan skaffa sig?