Anne-Marie Lindgren: Städa bland rut-bidragen i stället

Staten kan inte hålla på och betala ut pengar för omotiverade sjukskrivningar. Meddelade utredaren som skäl till förslaget om återgång till de hårda regler som regeringen Reinfeldt genomförde.

Om man med ”omotiverade sjukskrivningar” menar att den sjukskrivne inte är sjuk i medicinsk mening kan man ju hålla med. Men det var inte var utredaren menade. Beteckningen ”omotiverade sjukskrivningar” hade ingenting alls med medicinska bedömningar att göra utan var, med utredarens ord vid presskonferensen, ”en normativ fråga om hur mycket sjukfrånvaro vi kan tillåta”. Politikens uppgift är helt enkelt att ange hur mycket den får kosta.

Varmed menades hur mycket pengar ”man” – som väl i det här fallet får antas syfta på riksdagens högermajoritet – vill anvisa. 
För all del då, det är åtminstone klarspråk. Regeringen Reinfeldt svepte in sina försämringar i vackra formuleringar om att det inte var bra att folk kunde gå hemma länge med sjukskrivning, det var bättre att de kom tillbaka i jobb snabbt. Och för det behövdes litet ekonomisk press, folk antogs inte ha den ambitionen alldeles av sig själva.

Denna påstådda omtanke om sjukskrivna lurade förmodligen ingen. Men behovet att försköna den egna hårdheten mot människor i utsatta situationer tyder kanske ändå på ett visst skuldmedvetande. 

Det är i så fall helt borta nu. Det handlar uteslutande om att hålla utgifterna på en viss nivå, bestämd av statsbudgetära behov. Inte av hur sjuka folk är.

Tanken är svår att undgå att det är väldiga skillnader i regeringens bedömningar av vilka behov och önskemål som kräver ytterligt hårda ekonomiska gränser, och vilka som inte kräver några gränser alls.

Anne-Marie Lindgren

Det är naturligtvis sant att det finns ekonomiska gränser för hur mycket även angelägna och humanitärt motiverade behov kan mötas. Pengar räcker inte till allt. 
Men tanken är svår att undgå att det är väldiga skillnader i regeringens bedömningar av vilka behov och önskemål som kräver ytterligt hårda ekonomiska gränser, och vilka som inte kräver några gränser alls. Jag har exempelvis aldrig hört någon säga att det är en normativ frågan hur stora skatteförluster vi kan tillåta för rut- och rotavdrag. Eller att det är ”politikens uppgift att ange hur mycket pengar vi kan lägga” på de ändamålen.

De får helt enkelt bli vad de blir.

Men det finns betydligt större skäl att sätta tak för hur mycket som ska subventionera privata hushållstjänster eller tillbyggnad och reparationer av egenägda bostäder, än för långvarigt sjuka människors grundläggande livsvillkor. Rut-subventionerna går till övervägande del till välavlönade hushåll, det vill säga de hushåll som tack vare sina stora inkomstskattesänkningar har fått ökat utrymme att själva betala för hushållshjälp. Rot-bidragen betyder att fastigheten i fråga ökar i värde, och med det ägarens förmögenhet. Varför värdestegringar för privata husägare ska subventioneras av staten, medan långvarigt sjuka människor ska utförsäkras och stå utan försörjning för att staten ska spara pengar är omöjligt att begripa.

Om man nu inte ska kalla det klasspolitik, förstås.

För visst är klassintressen inblandade. 

De största rutavdragen hittar man i Sveriges rikaste kommun, Danderyd; det är över huvud taget höginkomstkommuner som toppar listan. Högsta antalet sjukfall per 1 000 anställda finns bland undersköterskorna, 203,6 mot det som är genomsnittet för arbetsmarknaden, 96,7. Det är över huvud taget LO-yrken som toppar listan över sjukskrivningar, med några få undantag för människovårdande yrken (sjuksköterska, präst). Självklart har det med mer förslitande arbetsmiljöer att göra, ibland fysiskt, ibland psykiskt, och inte alltför sällan båda.

Motståndet mot allt vad ekonomiskt skydd heter för folk i de undre ekonomiska skikten – och förmånstänkandet när det gäller folk i övre – går som en röd tråd genom alla debatter alltsedan 1800-talet om fattigvård, sjukförsäkring och arbetslöshetsersättning . Fattigdom ansågs bero på arbetsovilja – någon som känner igen det? Ekonomisk hjälp skulle snarast förstärka oviljan att arbeta – och därför skulle den bara ges på hårda villkor och i knapp omfattning – känns argumentet igen? 

Visst ligger det klassintressen bakom detta. Både intresset att slippa vara med och betala för det ekonomiska skyddet och intresset att slippa erkänna ett antal för den egna klassen obehagliga sanningar om dåliga arbetsmiljöer och låga löner. För det är ju också ett genomgående drag i högerns åsikter: det är alltid fel hos individen som orsakar sociala problem, aldrig faktorer i vare sig samhällsstrukturer eller villkor i arbetslivet. 

Någon motsvarande omtanke om statskassan och skattebetalarnas pengar finns som sagt inte, och har aldrig funnits, när det gäller subventioner eller avdrag för människor i högre inkomstskikt. 

Magdalena Andersson har redan tydligt markerat mot utredningens förslag att återgå till de gamla alliansreglerna. Det är bra.

Men det är hög tid att också markera mot talet om bidragstänkande. Tala klarspråk om de verkliga orsakerna bakom angreppen på socialförsäkringarna. Kräv åtgärder mot de faktorer i arbetslivet som gör folk sjuka.

Och påpeka gärna att det finns helt andra sorters ”bidrag” som man av omtanke om statskassan bör sätta tydliga gränser för.