Anne-Marie Lindgren: Socialliberalismen har förlorat mot marknaden

Att Sverigedemokraterna dikterar villkoren för regeringssamarbetet har varit uppenbart alltsedan Tidöavtalet kom, och det har bara blivit tydligare sedan dess. Det kan, förstås, förklaras med att deras stöd är avgörande för de tre övrig partiernas möjlighet att alls behålla regeringsmakten.

Men en annan förklaring handlar om att dessa tre partier i dag är ideologiskt vilsna i en verklighet, som inte längre stämmer med de marknadsliberala svar som i decennier styrt deras politiska agerande. Den vilsenheten, kombinerad med den starka önskan att hålla Socialdemokraterna borta från regeringsmakten, gör att de inte har mycket att sätta emot SD – ens om de skulle vilja.

För SD-ledningen är utomordentligt medveten om vad den vill och fullt beredd att spräcka regeringen, om den inte får sina krav beaktade.

Eftergivenheten mot SD är oroande även när det gäller KD och M, men i någon mening begriplig därför att de i vissa avseenden delar ett konservativt idéarv. Även om man kan undra över vart de kristligt-etiska principerna från Alf Svensson och Göran Hägglunds tid har tagit vägen inom KD.

Men Liberalerna? Vad har hänt där?

Det fanns skäl att fråga redan när Tidöavtalet kom, med dess hårt repressiva åtgärder som mer än tänjer gränserna för rättssäkerheten. En välvillig tolkning kunde, möjligen, vara att L trodde sig kunna hålla SD i schack med hjälp av de övriga två, men i den mån de fortfarande tror det både blundar de hårt och har stoppat igen öronen helt och hållet.

Som sagt, vad är det som har hänt?

Ja, ska vi säga att både socialliberalism och etisk liberalism kvävts av den trettioåriga omfamning som marknadsliberalismen bestått dem med? Den marknadsliberalism, alltså, som sätter likhetstecken mellan ”marknadsekonomi” och ”företagarintressen”. Och som följaktligen kommit att se så gott som allt vad statliga regler, och allt vad samhälleligt drivna verksamheter, och allt vad fackligt inflytande heter, som uttryck för ”socialism”.

Och vad som helst är uppenbart bättre än att ge ens ett lillfinger åt den. Något märkligt kan man ändå tycka att det är att Johan Pehrson som ”socialism” avfärdar ett antal statliga regler kring företagsamheten som ses som okontroversiella av konservativa och liberala regimer i andra länder.

Parentetiskt bör dessutom påpekas att marknadsekonomi inte förutsätter obegränsat utrymme för privata företag. Marknadsmodellen bygger på balans mellan olika aktörer, eftersom ojämna styrkeförhållanden innebär att en part kan styra marknadsutfallet till sin fördel.

Åtgärder som korrigerar sådana ojämnheter – vilket normalt är detsamma som att sätta regler för företagens agerande – förbättrar alltså marknadens funktioner. Inte tvärtom.

Att liberalismen ofta hamnar på producentintressenas, alltså företagens, sida är på ett sätt begripligt. Liberalismen utvecklades på 1700-talet som den framväxande affärs och industrimedelklassens uppror mot det börds och privilegiesamhället, där ekonomi och politik styrdes av hårda regler i monarkins och aristokratins intressen. Men kraven på större individuell ekonomisk frihet innehöll naturligt nog också kravet på frihet att få framföra kritik mot den rådande ordningen, och i kritiken mot privilegiesamhället låg, lika naturligt, kravet att individen skulle få utvecklas efter egna förutsättningar, inte efter i vilken familj man råkade vara född i.

Liberalismen blev en konsekvent förespråkare, och en konsekvent försvarare, av just individuella fri och rättigheter. Den krävde inte från början politisk demokrati i meningen allmän rösträtt, men när det kravet började formeras gjorde de grundläggande frihetliga principerna det självklart att driva det.

För många liberaler följde ur kravet på individens fri och rättigheter krav på sådana sociala reformer som skulle göra det praktiskt möjligt för alla att – enligt liberala principer – utvecklas efter egna förutsättningar, inte efter familjens ekonomi. Dåvarande Folkpartiet stödde de flesta av den socialdemokratiska regeringens reformer under folkhemstiden. I texter från 1970-talet kan man rent av läsa att partiet såg marknadsmekanismerna som olämpliga i den sociala sfären.

Men det var då det.

Socialliberalismen har förlorat mot marknaden. Och det verkar inte som partiledningen är förmögen till någon omprövning, trots att erfarenheterna så tydligt visar att ”marknaden” inte kan lösa viktiga samhällsproblem. Och trots att de väljargrupper som länge var partiets kärna, alltså professionella medelklassyrken som lärare och sjuksköterskor, oftast i urbana miljöer, är mer av socialliberaler och ofta nog kritiska till den renodlade marknadsmodellen.

Och därtill ofta antirasister, och oroliga för miljön.

Men partiledningen väljer ändå, av rädsla för allt vad ingripanden mot ”marknaden” heter, att samverka med ett parti, som står mycket långt från de liberala värden partiledningen i andra sammanhang talar så vackert om.

Och trots att det går att peka på mekanismerna bakom detta förblir det faktiskt i grunden obegripligt.