Anne-Marie Lindgren: Sluta fatta beslut baserade på allmänt tyckande

Om bara några veckor ska Arbetsförmedlingen lämna sitt underlag om hur den nya, privatiserade, förmedlingsorganisation som Januariavtalet beslutat ska byggas upp.

Men i Arbetsvärlden (TCOs tidning) flaggar AFs överdirektör för att man inte kommer att kunna lämna svar på alla frågor. Och i en uppenbart initierad artikel i Expressen beskrivs läget av företrädare för både S, C och L som ”mycket bekymmersamt”. Flera viktiga frågor är olösta och nya problem fortsätter att dyka upp.

Den sammanfattande bedömningen verkar vara att man borde ha utrett hela konstruktionen först, innan man satt igång att genomföra den – inte tagit beslutet först, och sedan börjat grubbla över hur det skulle förverkligas.

Man behöver inte vara organisationskonsult för att fatta att det är en komplicerad operation att helt lägga om en organisation med så sammansatta uppgifter som Arbetsförmedlingen – och att det krävs ett grundliga förberedelser för att allt ska gå i lås, utan enorma inkörnings- och övergångsproblem.

De som kan mycket, om både arbetsmarknadspolitik och organisationsförändringar, var därför kritiska redan från början. Och är det ännu mer nu.

Allan Larsson, tidigare generaldirektör för Arbetsmarknadsstyrelsen och senare finansminister (S), skriver på Facebook att han delar den oro som kommer fram i Expressens artikel. Förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M) liknar omläggningen vid att byta motor på ett flygplan som redan befinner sig i luften.

Nytillträdda arbetsmarknadsministern Eva Nordmark måste å ämbetets vägnar naturligtvis hålla fast vid att förändringen kommer att kunna genomföras. Men också hon säger att det finns många och komplicerade frågetecken som behöver rätas ut.

Privatiseringen av Arbetsförmedlingen är, dessvärre, bara ett exempel i raden på en allmän sjuka som rasat i svensk politik de senaste decennierna: beslut som tas grundat på allmänt tyckande, eller på för tillfället populära teorier, men utan några konsekvensanalyser.

Ett av de tidigaste exemplen är regeringen Bilds öppnande av välfärdssektorn för vinstdrivande företag. Där fanns inte minsta lilla utredningsunderlag; det enda underlag var borgerlighetens tvärsäkra övertygelse om att privata företag är mer effektiva, mer flexibla och mer kvalitetsinriktade än offentligt drivna verksamheter.

Det är grunden samma övertygelse som ligger bakom beslutet att privatisera Arbetsförmedlingen: privata aktörer är bättre på allt, så är det bara.

Att verkligheten för länge sedan visat något annat biter inte på denna övertygelse.

Expressen, för att fortsätta att citera den, undrade häromveckan i en ledare ”Hur många skandaler tål friskole-Sverige?”. Svaret är väl att så länge friskolorna har borgerlighetens oreserverade stöd bakom sig, alldeles oavsett problemen och avarterna behöver de helt enkelt inte bekymra sig.

Men hur ska man förklara den här enögdheten och det totala ointresset för att rätta till bevisligen existerande problem och konstigheter? Om man nu tycker att privata företag är viktiga inom välfärdssektorn, vilket borgerligheten uppenbart tycker, så borde man väl ha allt intresse av att resultaten ska bli bra? Och försöka hålla undan det som skapar problem?

Det finns förvisso borgerliga företrädare som visar det intresset. Ett antal centerpartistiska kommunalråd är uppenbart skeptiska till privata aktörer som lösningen på allt inom arbetsmarknadspolitiken. Och Expressens ledarsida låter närmast som socialdemokrater när de skriver om det upprörande i att Sverige tillåter en så oseriös skolmarknad som dagens.

Men på alldeles för många håll är tondövheten total för allt vad mer nyanserade diskussioner heter. Till en del beror det förstås på kopplingar till de starka ekonomiska intressena bakom privatiseringarna tydliga inte minst inom skolsektorn. Svenskt Näringsliv är en effektiv lobbyorganisation.

Men det förklarar inte riktigt den kaosartade omgörningen av Arbetsfömedlingen.

”Och den framtonar som ett bokstavstroget men senkommet utslag av den ny- och marknadsliberala teoribildning som dominerade 90-tal och 00-tal men som i internationell debatt passerat sitt bäst före-datum för flera år sedan.”

”Reformen” är orkestrerad av Centerns chefekonom, Martin Ådahl, med ett renodlat förflutet som utredare och ekonomijournalist. Och den framtonar som ett bokstavstroget men senkommet utslag av den ny- och marknadsliberala teoribildning som dominerade 90-tal och 00-tal men som i internationell debatt passerat sitt bäst före-datum för flera år sedan.

Den privatiserade arbetsförmedlingen bygger på idéerna om konkurrens mellan olika aktörer, som med rätt sorts prissättning alltid kommer att prestera de resultat samhället beställt. Att priset är svårbestämt för den den i dag rätt stora del av arbetskraften som har för låg utbildning i förhållande till arbetsgivarnas behov är ett av de problem man just nu står inför, att somliga orter – och somliga arbetslösa – är för osäkra kort för att locka några aktörer är ett annat.

Annorlunda uttryckt, idéerna om konkurrerande arbetsförmedlingar bygger på en marknadsmodell som i det här fallet inte är för handen.

Det begrep alla med litet praktisk erfarenhet av arbetsmarknadspolitik redan i januari.