Anne-Marie Lindgren: Skatter gör nytta

Skatter är nyttiga, konstaterade jag i en tidigare krönika.

• Skatter betalar ett antal nyttigheter, som vi behöver både som enskilda individer och som samhälle: infrastruktur, barn- och äldreomsorg, polis och domstolar, pensioner, sjukvård och hela utbildningssektorn, från grundskola över vuxen- och arbetsmarknadsutbildning till högskolan.
• Utan skatter hade allt detta fått betalas privat, över den egna inkomsten, via egna försäkringar eller via hjälp från välgörenhetsorganisationer. Sådana marknadsbaserade system har alltid mindre täckningsgrad, det vill säga lämnar vissa utanför (ofta nog de mest behövande), och är mindre samordnade, det vill säga mindre effektiva.
• Skatter ökar arbetsutbudet, och med den både den möjliga produktionsvolymen och produktiviteten. Kvinnors arbetsutbud är i hög grad beroende av tillgången till, och kostnaden för, barnomsorg. Välutbyggd barnomsorg till rimlig kostnad ökar kvinnors förvärvsfrekvens, otillräcklig eller mycket dyr håller nere  den, det visar både våra egna äldre erfarenheter och erfarenheter från andra länder.
• Skatter ökar arbetskraftens kompetensnivå, och med det produktiviteten i hela ekonomin. Ett skattefinansierat utbildningssystem innebär att alla, oberoende av inkomst, kan skaffa god grundläggande utbildning – med möjlighet att bygga på sina kvalifikationer om och när arbetsmarknaden förändras.

Ändå envisas både borgerlighet och traditionella ekonomer med att tala om ”skadliga skatter” och skatters ”snedvridande effekter”. Snedvridande i förhållande till vad? Till konsumentefterfrågans sammansättning sådan den skulle sett ut om människor fått betala allting privat ur den egna inkomsten? Inklusive de – dyra – försäkringar som skulle ersatt skatterna? Och inklusive de snedvridande effekter som skapas av olika stark förhandlingsposition på ”marknaden”?

För marknader fördelar allting – inklusive löner – till de starkares fördel. Marknadsmodellen förutsätter, för att ge den där optimala resursfördelningen som man motiverar den med, jämvikt mellan olika ekonomiska intressenter. Den förutsättningen är aldrig uppfylld…

Alliansregeringen genomförde i enlighet med talet om ”skadliga skatter” ett stort antal skattesänkningar, som minskade skattekvoten med närmare fem procentenheter.

Fem jobbskatteavdrag – plus ett sjätte som den borgerliga riksdagsmajoriteten drev igenom under den rödgröna regeringens tid – skulle öka arbetsutbud och sysselsättning

Sänkt bolagsskatt och sänkta kapitalskatter skulle stimulera investeringar och därmed sysselsättning. Reglerna för beskattningen av fåmansbolag – de så kallade 3:12-reglerna – gjordes avsevärt mycket mer generösa för att gynna småföretagande och sysselsättning.

Nu hoppas Moderaterna kunna fortsätta med ännu fler skattesänkningar (bara inflationen väl gett med sig). För att stimulera investeringar och jobb…

Ska man av det dra slutsatsen alla de tidigare skattesänkningarna inte gett de tilltänkta effekterna? För om de hade gjort det, hade det väl inte behövts ännu fler sänkningar?

Fast om de inte har hjälpt är det väl knappast meningsfullt med ännu fler – varför skulle de nya få effekt, när alla de tidigare inte fått det?

För det har de ju knappast. Om man ser på hur sysselsättning och investeringar utvecklats sedan Alliansens tid finns det just ingenting som pekar på något annat än effekter av demografiska förändringar och normala konjunktursvängningar (och något mindre normala pandemier). Det som verkligen hänt är att andelen sysselsatta minskat i offentlig – skattefinansierad – sektor och ökat inom privat sektor. Vilket är en logisk följd av att skattesänkningarna ökat utrymmet för privat konsumtion och minskat utrymmet för skattebetalda tjänster.

Ökningen av jobben inom privat sektor har i inte obetydlig utsträckning kommit inom förhållandevis lågt betalda, ibland subventionerade, serviceyrken och skatteintäkterna det gett har inte kompenserat nivåsänkningen. Resultatet har blivit allt större brister i de skattefinansierade systemen –  långa handläggningstider vid domstolarna, köer i sjukvården och underbemannad äldreomsorg, för att bara ta några exempel. Det finns i och för sig vissa ytterligare skäl till problemen, bland annat felaktiga styrmekanismer, men man kommer inte undan själva resursbristen.

Det vi ser är effekten av skadliga skattesänkningar. Vilket omvänt bevisar att skatter just gör nytta.

De argument som anförts för de stora skattesänkningarna är ideologiska. De bygger på föreställningar om skatters betydelse för människors beteenden, som på sin höjd är marginellt sanna, och på en blindhet inför de positiva effekter skatter har, inte ”bara” för den enskildes välfärd utan för hela samhällsekonomin.

Det senare kan i och för sig också ses som ideologiskt och hänger ihop med konservativ (och marknadsliberal) syn på vad statens roll. Men med de praktiska erfarenheter som gjorts de senaste decennierna är det en ideolog som kraftigt krockar med verkligheten.

Oförmågan att ta till sig det är oroande.