Anne-Marie Lindgren: Ser inte näringslivet vad som händer i världen?
Antonia Ax:son Johnson – storägare inom Axel Johnson-gruppen – tycker att borgerligheten måste släppa beröringsskräcken mot SD. Bild: Dagens industri 21 september 2018.
Antonia Ax:son Johnson – storägare inom Axel Johnson-gruppen – tycker att borgerligheten måste släppa beröringsskräcken mot SD. Det är nödvändigt att bryta den rödgröna regeringens ”företagarfientliga” politik, nämligen. Och när det gäller det som är ”viktigt för näringslivet, företagarpolitiken, skatterna och ekonomin” så ser hon inte SD som något problem.
Det är åtminstone hederligt: näringslivets (läs: företagarnas) intressen är det enda intressanta, inte de andra frågor där SD kan utgöra ett problem.
Men det är aningslöst – lika aningslöst som KD-ledaren Ebba Busch Thors uttalande att om man är ”trygg i sina värderingar” är det ingen fara att samarbeta med SD.
Båda har missat det som Jimmy Åkesson har gjort mycket klart: SD stöder inte en alliansregering utan att få något i gengäld. Och detta ”något” är förstås inte sådana åtgärder som Alliansens och SD ändå är överens om. Utan om specifika SD-krav. Där i varje fall ett par av allianspartierna inte tycker att SDs värderingar alltid stämmer med deras. Och vad det beträffar inte heller med de liberala och humanistiska värderingar som Ax:son Johnson säger sig stå för.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”SD är inget snällt och osjälvständigt stödparti till Alliansen, som kommer att låta den utforma politiken på egen hand och själva ställa upp som röstningsboskap.”[/blockquote]
SD är inget snällt och osjälvständigt stödparti till Alliansen, som kommer att låta den utforma politiken på egen hand och själva ställa upp som röstningsboskap. Det må vara att de föredrar Alliansen framför S, men framför allt är de inriktade på att få igenom vissa av de krav som är så centrala för deras väljarframgångar. Och det kommer att bestämma deras agerande, både i samband med regeringsbildandet och under den fortsatta mandatperioden.
Och, som ett antal andra företagsledare skriver i DN, det är nödvändigt att inse att en del av det inte kommer att stämma med det öppna samhällets värderingar – de värden det svenska näringslivet bygger på.
Tack för det, åtminstone.
Och låt oss vidga blicken litet och diskutera det där med ”näringslivsvänlighet”.
Det är ett ord som när företagarrepresentanter använder det alltid betyder ”företagarintressen”. Och företagarintressen är alltid detsamma som låga skatter, svag arbetsrättslagstiftning, gärna låga löner och begränsade fackligas rättigheter.
Och det kan ju låta som en drömvärld för företagarna – låga personalkostnader, låga skatter och inga irriterande begränsningar i den egna bestämmanderätten över sådant som anställningsvillkor och arbetstider.
Man frestas kalla det överklassens våta dröm om den snälla underdåniga arbetarklassen, som är så tacksam över att alls ha ett arbete att den inte ställer några krav alls på vare sig löner, arbetstider eller anställningsvillkor. Och inte bråkar om att deras egen välfärd försämras, medan företagsägare och höglönegrupper får stadigt ökade förmåner.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Globalisering och marknadsliberalism – det vill säga kapital- och företagarintressen – har fått många, både bland arbetare, lägre tjänstemän och småföretagare att känna sig trängda och hotade.”[/blockquote]
Dock undrar man ju litet över näringslivets förmåga att försjunka så djupt i de där drömmarna att man inte ser vad det är som faktiskt hänt i världen, vartefter globalisering och marknadsliberalism – det vill säga kapital- och företagarintressen – fått många, både bland arbetare, lägre tjänstemän och småföretagare att känna sig trängda och hotade.
Och rösta fram en amerikansk president som heter Trump, och som just håller på att dra igång ett omfattande handelskrig som inget näringsliv kan vinna på. Eller rösta fram ett Brexit, som skakar om hela EU och kan påverka även svenska exportföretag negativt. För att nu inte tala om de liberala värden, som faktiskt är genuint hotade.
Det går inte, i namn av ”näringslivsintressen”, att bortse från behoven och intressena hos dem som ska göra de jobb som företagen är beroende av. Det finns ett gammalt ordspråk som säger att härföraren vinner inte ensam slaget, de djupa leden vinner det åt honom.
Detsamma gäller om företagarna. Det må vara sant att företagande skapar välfärd, men företagarna ensamma skapar inte produktionen. Det behövs en väldig mängd andra arbetsinsatser också.
Och man skapar inte ett bra klimat för företagandet genom dåliga villkor för dem som ska jobba i företagen. Det är något både kapitalägare och företagsledare måste lära sig inse.
