Anne-Marie Lindgren: Samhällsproblem har sällan en enkel lösning

Jo tack, dagens debatter ger många exempel på den sortens önskedrömmar (även hos folk som borde veta bättre).

Ett färskt exempel är energidebatten. Där har kärnkraften plötsligt dykt upp som metoden för att lösa alla bristproblem och alla prisproblem, och andra tilltänkta metoder kan lämnas därhän. Visserligen hävdar även seriösa bedömare att den sannolikt är en dellösning, åtminstone under en övergångsperiod, men den är för den skull inte oproblematisk. Och inte särskilt billig. Och som sagt inte Lösningen med stort L.

Det finns som regel flera samverkande faktorer bakom ett visst samhällsproblem

Det finns som regel flera samverkande faktorer bakom ett visst samhällsproblem, och problemet kan i själva verket vara en sammansättning av flera. Det betyder att det kan krävas ett batteri av flera olika, fast samverkande, lösningar.Och det betyder i sin tur att det är flera olika diskussioner som behöver föras.

Brottsligheten är ett exempel.Det dödliga våldet, totalt sett, minskar i Sverige. Vilket är viktigt att påpeka i alla diskussioner som vill få det till att allt våld skjuter i höjden. Det är däremot inte något bra argument i en diskussion om gängskjutningarna, för den handlar om något annat. Som är ett problem i sig självt, alldeles oavsett hur annan brottslighet ser ut.

Gängkriminaliteten kräver förstås också flera olika debatter, och åtgärder av flera olika slag. Men det är verkligen en fråga där förenklingar är alldeles för vanliga – intressant nog på både vänster- och högerhåll.

Vänsterdebattörer tenderar att värdera ner behovet av polisiära åtgärder, lyfter i stället fram sociala insatser och tycker med visst fog att föreställningarna att hårdare straff får bort kriminaliteten är önsketänkande. Högerdebattörer å andra sidan närmast förnekar att det alls finns några sociala faktorer bakom gängkriminaliteten. Snarare är det dålig uppfostran eller moraliska brister hos individerna som ses som förklaringar, och detta kan disciplineras bort genom hårdare polisära metoder.

det gäller alltså att se att debatten har två olika perspektiv

Men det gäller alltså att se att debatten har två olika perspektiv. Ett som handlar om den gängbrottslighet som redan finns, och som kräver polisiära insatser – inklusive sanktioner mot dem som begått brotten. Och ett som handlar om hur tillväxten, nyrekryteringen, till gängen ska stoppas. Som handlar om att ta itu med de bakomliggande sociala faktorerna.Det säger dessvärre något om debattklimatet i dag att det tycks vara så förtvivlat svårt att hålla dessa två spår i huvudet samtidigt.

Ja, och så har vi den laddade frågan om invandringen, eller rättare sagt reglerna – och begränsningarna – för olika typer av invandring.

Där det, om något, är nödvändigt att kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt – och skilja mellan de olika spår som i dag finns i debatten.

Sverigedemokraterna är i grunden mot all invandring, och det har att göra med deras specifika syn på ”svenskhet” och vad som är ”svenskt”. Denna specifika ”svenskhet” är historiskt framvuxen och utgör kittet i samhället; ett inflöde av icke-svenskar hotar denna svenskhet och med det hela samhället. Visserligen åberopar SD ofta konkreta problem – exempelvis gängskjutningarna – som argument för sitt invandringsmotstånd. Men man behöver inte gräva särskilt djupt i deras ideologiska texter för att förstå att motståndet mot invandring är just ideologiskt, och skulle vara detsamma även om det inte gick att klä ut det i några konkreta problem.

För socialdemokratin däremot är frågan om invandring en fråga om vilka konkreta krav det ställer på sådant som bostäder, jobb, skola, svenskundervisning etcetera – och vilka resurser vi kan avdela för att möta de kraven. Vi har också ställts inför frågan om hur vi hanterar vissa socialt eller kulturellt betingade normer, som strider mot svenska lagar, som jämställdhet mellan könen. Det är förvisso även en ideologisk fråga, men det handlar inte om ”svenskhet” eller ”nationalism” utan om att vi inte kan ha olika rättigheter för kvinnor beroende vilket land de (eller deras föräldrar) kommer från.

Det är inte främlingsfientligt, eller diskriminerande, att kräva att människor som arbetar inom vården ska kunna tala svenska – det är ett yrkeskrav, precis som det är ett yrkeskrav på bussförare att ha körkort. Däremot är det diskriminering, och kan vara uttryck för ren främlingsfientlighet, att kräva att bara behöva möta svenskfödd vårdpersonal, eller att som arbetsgivare sortera bort sökanden med utländskt klingande efternamn.

det är inte att acceptera Sverigedemokraternas ideologi att erkänna att invandring kan skapa en del problem

Och det är inte att acceptera Sverigedemokraternas ideologi att erkänna att invandring kan skapa en del problem. Man kan inte förneka existerande problem bara för att fel personer brukar påpeka dem.

Däremot ska man inte acceptera att problemen representerar hela eller större delen av sanningen! Och man ska definitivt inte köpa SD-lösningarna på själva problemen.