Anne-Marie Lindgren: Samhället går att förändra med praktiskt politiskt arbete

När jag påbörjar veckans AiP-krönika ser jag att dagens datum är 2 mars. På dagen 115 år sedan min pappa föddes.

Han var, likt väl alla män i hans generation, inte den som stod för praktisk omsorg om vare sig hem eller barn. Han visste inte hur man gjorde. Men han hade ett visst rykte som modern far i Norrköpings arbetarrörelse, eftersom det var han som hade hand om min syster och mig i demonstrationerna på Första maj. 

Mamma var kvinnoklubbens fanbärare, så om pappa ville gå med i tåget – och det ville han  måste han ta med döttrarna. 

Han lärde mig cykla, simma och dyka från bryggkanten. När han upptäckte hur jag som redaktör för SSU-klubbens tidning skrev på maskin med två pekfingrar skaffade han ett övningsschema och tvingade mig att öva in den korrekta fingersättningen. 

Han lärde mig respekten för kunskap. Kunskaper som medlet att förstå samhället och verktyget för att förändra det. Kravet att man måste veta vad man talade om, inte bara tycka något i största allmänhet, var obönhörligt.   

Själv hade han bara gått sex år i folkskola; mer fick inte proletärbarn på hans tid. Han blev textilarbetare för att det var det jobb han kunde få; att alls få arbete var i 1920-talets arbetslöshetskris något att bara vara glad och tacksam för, oavsett lön (låg) och anställningsvillkor (dåliga). 

Fabriksarbetet blev till fackligt engagemang som slutade på förbundskontoret i Norrköping. Under resans gång skaffade han sig omfattande kunskaper i ekonomi och lärde sig gräva djupt i statistik, räkna om alla tabeller på nya ledder och korsa dem med varandra, för att pröva hållbarheten och för att få fram ännu litet fler upplysningar.

Också det var något han lärde mig. 

Jämlikhetskravet var självklart; det låg så djupt som det gör när man själv in på huden upplevt vad det innebär att leva på fel sida om de sociala klyftorna. Begreppet översattes mycket konkret: Bra bostäder. Möjlighet till utbildning för alla barn. Arbetsmiljöer som inte gjorde folk sjuka. Ekonomiskt skydd vid arbetslöshet, fast allra helst förstås en politik som höll arbetslösheten borta.

Och allmän sjukförsäkring. Den kom 1955, men från åren innan minns jag hur mamma eller pappa då och då nämnde en pågående insamling för en kamrat som blivit långvarigt sjuk och ”inte var med i kassan”, det vill säga den sjukkassa som fortfarande krävde egna avgifter. Som lågavlönade textilare inte alltid hade marginal för.

Jag växte upp med ständiga diskussioner kring frukost- och middagsbord om vilka praktiska åtgärder, fackligt och politiskt, som för tillfället var aktuella och krävde uppmärksamhet. Jag minns krav på bättre ventilation i fabrikerna för att minska spridningen av bomullsdamm, (som skadar lungorna), och tydligare lagstiftning kring arbetsskador (eftersom det var ett elände att få även uppenbara skador erkända som ersättningsgrundande).

Ökat kommunalt bostadsbyggande, där mamma och hennes kvinnoklubbister särskilt agiterade för tvättstugor i alla nya hus. Ökade satsningar från stadens sida på barnomsorg – textilen var en kvinnoindustri och kvinnors förvärvsfrekvens var ovanligt hög i Norrköping. Satsningar på hemtjänst och äldreomsorg – det fanns gott om utslitna fattigpensionärer i den proletärstad Norrköping så länge varit, och behovet av stöd var stort. 

Mitt i allt detta kom textilkrisen, som raderade ut så gott som alla de stora företag som så länge dominerat Norrköping. Min pappas linje – som blev förbundets – var aldrig åtgärder för att rädda en industri som inte klarade konkurrensen; kraven från förbundet var att de som förlorade sina jobb skulle få hjälp att hitta nya. Vilket betydde krav på arbetsmarknadspolitiska insatser. Och lokaliseringspolitik för att dra nya företag till orter där de gamla försvann.

Samhällsförändring är praktiskt arbete, och det startar i nuets villkor och nuets förutsättningar.

Anne-Marie Lindgren

De här lärdomarna har suttit i, livet igenom. Samhällsförändring är praktiskt arbete, och det startar i nuets villkor och nuets förutsättningar – där riktningen är det viktiga även när de omedelbara resultaten inte är så stora. Man kan aldrig gå snabbare fram än vad de materiella villkoren möjliggör, och ibland måste man börja med att förändra de förutsättningarna.

Krav som ställs och åtgärder som föreslås måste vara förankrade i kunskaper om hur problemet ser ut och vila metoder som finns att lösa dem. Man kan inte – likt regeringen Kristersson – skriva önskelistor som det saknas resurser att förverkliga, och tro att verkligheten anpassar sig efter det.

Men den viktigaste lärdomen, den är vad mina föräldrars generation så tydligt fick uppleva: samhället går att förändra.

Med genomtänkt, praktiskt politiskt arbete.

Också i dag, med alla de mörka moln som förvisso finns, är förändring möjlig. Med klok och genomtänkt politik, med start i de förutsättningar som gäller i dag men i tydligt syfte att börja ändra på dem.

Socialdemokratin har kunnat göra det förr. Vi kan göra det nu också. 

Och de rapporter som kommit från partiets elva arbetsgrupper ger gott hopp om att vi håller på att hitta den nödvändiga politiken för det.