Anne-Marie Lindgren: Sakligt samtal om energiförsörjningen efterlyses

Om jag rätt förstått den moderata argumentationen – eller kanske mer korrekt agitationen? – om dagens höga energipriser så är de, precis som allt annat här i världen, sossarnas fel. Om inte Socialdemokraterna avvecklat fyra reaktorer inte bara i förtid, utan över huvud taget i onödan, så hade vi fortfarande haft våra vanliga låga energipriser, heter det ju. Kritik mot kärnkraften, antyds det dessutom, är mest flum.

Det fattas många nyanser i det resonemanget.

Sverige är nettoexportör av energi, trots allt tal om brist, här hemma. Det kan ju kännas litet märkligt (och tyder väl snarast på ett överskott?), men vad jag förstår måste vi helt enkelt göra det. El handlas fritt inom EU, och enligt reglerna måste Svenska kraftnät lämna minst 70 procent av transmissionskapaciteten till ”marknaden” för handel på den särskilda elbörsen. El köps och säljs alltså ungefär som aktier; olika inköpare lägger sina bud och konkurrerar med varandra med hjälp av de priser de erbjuder.

Så om vissa länder måste importera energi, och plötsligt en del av tidigare import försvinner, betyder det att konkurrensen ökar om det som fortfarande finns kvar, i det här fallet alltså svenskproducerad el. Ökad konkurrens om en viss produkt betyder högre priser. Även för oss, eftersom vi konkurrerar med andra länder om den el som produceras här. Och måste följa med i budgivningen.

Den omedelbara slutsatsen av det, vill jag tillägga, är inte att Sverige ska ta sig ut ur samarbetet kring eldistributionen. Däremot verkar det finnas ett antal skäl att se över systemet för prissättning, men det är en annan historia

Så man ska vara försiktigt med att skylla energibristen i exempelvis Tyskland på nedläggningen av fyra svenska kärnkraftreaktorer. Däremot kan ju de tyska problem ha något att göra med att de själva lagt ner ett antal reaktorer, faktisk alla utom två. Som nyss getts förlängd tid, men utan att avvecklingsplanen avskaffats. I stället för kärnkraft och för de kolkraftverk som också avvecklats blev det så import av gas från Ryssland.

Varför beslutade den kristdemokratiska regimen i Tyskland detta? Varför antog Belgien en avvecklingsplan? Varför planerade Frankrike att halvera kärnkraftproduktionen? Varför har sex reaktorer stängts i Storbritannien de senaste två åren (låt vara att två nya håller på att byggas)?

Låt oss gå tillbaka något decennium. Och börja med ett namn och ett årtal.

Fukushima. 2011.

Där och då havererade tre kärnkraftreaktorer, en följd av en jordbävning med åtföljande tsunami. Något som alltså ledde till att många länder, med regeringar av olika politisk färg, började planera för en utfasning eller en minskning av kärnkraften.

Det fanns en generell skepsis mot kärnkraft, och en politiskt uttryckt ambition i många länder att utveckla alternativ. Om den svenska regeringen ska anklagas för liknande ambitioner, och att det kanske påverkade ägarna till kärnkraftverken i Ringhals respektive Oskarshamn när de 2015 tog beslut om att avveckla, så träffar den kritiken i stort sett hela EU.

Det är förstås frestande att tro att det finns några alexanderhugg, typ utbyggd kärnkraft, som gör att vi slipper nödvändigheten att ställa om till lägre förbrukning. Men det finns det alltså inte.

Året efter, 2016, slöt den socialdemokratiska regeringen en överenskommelse med M, C och KD om den långsiktiga energipolitiken. Som bland annat slog fast att nya reaktorer, ”inom ramen för maximalt tio”, kunde få byggas och att befintliga reaktorer fick ersättas när de var utslitna. Värre var det alltså inte med den flummiga inställningen till kärnkraft som Moderaterna försöker antyda. Och mer kärnkraftsvänliga var inte Moderaterna än att de gick med på att begränsa den.

Sedan dess har de svängt och vill bygga ut. Givetvis har det hänt en del sedan både 2011 och 2016 som gör det rimligt att diskutera frågan på nytt. Nödvändigheten att minska användningen av fossila bränslen är (ännu) mer akut i dag än för tio år sedan. Den tekniska utvecklingen öppnar möjligheter – fast inga garantier – för att en del av dagens problem med kärnkraften ska minska.

Men fullt så enkelt och självklart som M tycks vilja hävda, det är det inte. Tekniken de åberopar är långt ifrån färdig. Frågan om slutförvaret är lika olöst som vid folkomröstningen 1980. Kostnaderna är höga. Säkerhetspolitisk oro – läs: krig – skapar risker.

Tillgång till energi är avgörande för jobben, för välfärden, för vardagslivet, samtidigt som all energiproduktion påverkar miljö och i vissa fall klimat. Det är förstås frestande att tro att det finns några alexanderhugg, typ utbyggd kärnkraft, som gör att vi slipper nödvändigheten att ställa om till lägre förbrukning. Men det finns det alltså inte.

Och det är ett övergripande påpekande: den politiska debatten tenderar att bli allt ytligare, och snabbgjorda ”servettskisser” läggs fram som påstådda lösningar på komplexa problem, och problemen i sig själva förenklas och förgrovas. Det är farligt, därför att sådana snabbskisser aldrig täcker hela bilden – och för att förtroende för politiken skadas vartefter lösningarna inte visar sig så fantastiska som det påstods. Vi skulle behöva en renässans för det sakliga, och eftertänksamma samtalet.