Anne-Marie Lindgren: Partierna drar tydligare åt vänster eller höger
Många kommentatorer tycker att det är svårt att få grepp om valrörelsen. Två kända tidigare valstrateger – Jan Larsson (S) och Per Schlingmann (M) – enar sig i en TV-debatt om att det blivit ”en valrörelse som inte handlar om någonting”.
Nja. Det är en väldigt annorlunda valrörelsen än de vi haft i stort sedan 1940-talet och där två tydliga regeringsalternativ stått mot varandra.
Det gör det inte i år. Det gör valrörelsen mer splittrad och kanske litet vilsen.
Det finns inte heller som förr ett par centrala frågor som dominerar över alla andra; tvärtom är det ett antal frågor i luften som partierna kastar sig mellan. Också det gör bilden splittrad.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Dessutom finns en påfallande enighet kring frågor som brukat vara partiskiljande, som polis och försvar.”[/blockquote]
Dessutom finns en påfallande enighet kring frågor som brukat vara partiskiljande, som polis och försvar. Det ska dock ses som ett uttryck för att problembilden inom dessa områden förändrats, inte som en allmän politisk enighet om allting.
För tittar man litet närmare ser man några genomgående och mycket betydelsefulla skillnader, inte alltid tydligt uttalade av partierna men fullt märkbara om man lägger ihop deras olika förslag inom tunga sektorer som välfärd, skatter och arbetsliv.
Och det man hittar, på tvärs mot alla uttalanden om att alla samlar sig i mitten, det är en åter öppnad skiljelinje mellan vänster och höger.
S har rört sig åt vänster, M åt höger. SD står där redan, KD likaså.
Högervridningen av borgerligheten – och dit hör förstås SD, som ju proklamerar sig som ett socialkonservativt parti – är uppenbar, och dessutom dubbel. Det handlar för det första om förslag som ökar ekonomiska klyftor, försämrar social välfärd och ökar arbetsgivarmakten över arbetslivet, med mer osäkra villkor för de anställda, och mindre möjligheter för facket att försvara medlemmarnas intressen som följd.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”M påstår att sänkningarna ska skapa så många nya jobb att det ger ökade skatteinkomster, men jag tvivlar på att de ens själva tror på det.”[/blockquote]
Att de moderata skattesänkningarna kommer att försämra välfärdsåtagandena är givet; det var den effekt de fick redan under Alliansåren. M påstår att sänkningarna ska skapa så många nya jobb att det ger ökade skatteinkomster, men jag tvivlar på att de ens själva tror på det. Förslagen handlar om konservativ ideologi, inget annat.
För det andra handlar det om att mer konservativa värderingar börjar komma upp till ytan. Allra tydligast är de givetvis hos SD, och det gäller inte bara synen på ”svenskhet” och invandring utan också i synen på kultur, forskning och familjepolitik. KD är som alltid djupt familjekonservativa och verkar den senaste tiden ha tagit vissa poäng på det. Och hos M har förmyndarmentaliteten mot sjuka och arbetslösa ytterligare fördjupats, eller rättare sagt förvärrats.
Socialdemokratin har å andra sidan dragit sig vänsterut – försiktigt kanske, men fullt uppenbart när man ser till den samlade bilden. Vi kan räkna in sådant som kravet på vinstbegränsningar i privata välfärdsföretag, de nya tankarna på höjda kapitalskatter och de förslag man under mandatperioden lyckats få igenom om villkoren i arbetslivet. Exempelvis har Lex Laval avskaffats, möjligheterna att kräva kollektivavtalsliknande villkor i offentliga upphandlingar har stärkts och inom byggbranschen krävs numera ett huvudentreprenöransvar.
Fortsättningsvis vill S avskaffa delade turer och arbetsgivarens rätt till så kallad hyvling, göra heltidsanställning till norm och avskaffa arbetsgivarens rätt att anställa på så kallad allmän visstid. Alltsammans åtgärder som minskar arbetsgivarmakten över arbetslivet, särskilt då makten att hantera de anställda som insatsvaror.
Visst kan man ha synpunkter på, och vara missnöjd med, enskilda förslag och enskilda inslag i Socialdemokraternas program. Men när man ser de här underliggande mönstren, den tydliga skillnaden mellan politik som syftar till minskade klyftor och likvärdiga livschanser, och en politik som kommer att sätta stora grupper i ett ökat underläge samtidigt som de redan gynnade kommer att få ännu större förmåner – då ser man att årets val handlar om mer än det bra eller dåliga i enskilda sakfrågor.
