Anne-Marie Lindgren: Oroande att upplånade pengar inte återbetalar sig

Det finns många alldeles utmärkta punkter i förslaget till statsbudget. Som det ökade stödet till kommunerna och den mycket nödvändiga förstärkningen av äldreomsorgen. Som förstärkningen av a-kassan, pengarna till arbetsmarknadsutbildning och det extra pensionstillskottet för dem med de lägsta pensionerna.

Med tanke på den pågående debatten om kriminaliteten kan man också notera som positivt att budgeten upptar såväl ökade resurser till polisen som pengar till socialt förebyggande insatser. Samt åtminstone ett embryo till insatser mot den organiserade brottslighetens utnyttjande av välfärdssystemen – låt vara att betydligt mer skulle behövas.

Mer övergripande är det välkommet att regeringen övergett den tidigare något statiska synen på budgetnormer och budgetunderskott, och återgått till en mer dynamisk syn där statsbudgeten används som krisbekämpare och konjunkturregulator. Och alltså väljer att i ett kärvt ekonomiskt läge låta underskottet växa för att i stället med olika satsningar få upp aktiviteten i ekonomin igen.

Men något muttrig blir man inför vissa av dessa satsningar.

Den gamla tumregeln, från de decennier då den här typen av politik var regel, var att satsningarna skulle vara antingen sådana som direkt skapade jobb eller sådana som innebar förbättringar av produktionskapaciteten, det vill säga tryggade jobben i framtiden.

Delar av budgetförslaget har också den inriktningen. Stöd till bostadsbyggandet, och pengar till energieffektivisering och renovering av bostadsbeståndet, exempelvis, eller stödet till teknikomställning i industrin (fast med viss reservation för hur stödet rent konkret kan komma att utformas). Pengarna till kommunerna, och inte minst pengarna till äldreomsorgen kommer ju också att innebära fler jobb.

Annat känns som pengar kastade i sjön. Att sänkta arbetsgivaravgifter leder till fler jobb är en seglivad myt på den borgerliga kanten, som dessvärre fått genomslag i budgetförslaget. Värst är förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter för unga; tidigare erfarenheter visar att effekterna för ungas sysselsättning är ytterst marginell. Stödet utgår för alla anställda ungdomar, alltså inte bara nya jobb; i praktiken är det en kraftig subvention av de branscher som ändå, och utan särskilt stöd, mest anställer ungdomar, typ hamburgerrestauranger.

För all del, restaurangbranschen har ju drabbats hårt av coronapandemin. Men varför just snabbmatsdelen av den ska ges en extra subvention är svårbegripligt.

Under rubriken ”Fler ska komma i arbete” i pressmeddelandet om budgeten hittar man förbryllande nog även posten ”avskaffad schablonintäkt på uppskovsbelopp”. Bakom detta döljer sig ännu en skattesänkning, nämligen avskaffad skatt på den del av vinsten som säljaren får uppskov med att betala vid en bostadsförsäljning. På vilket sätt det kommer att skapa fler jobb är ytterligt oklart.

Så ska landsbygden kompenseras för att EU:s olika projektstöd för landsbygdsutveckling slopas, så att bidragsnivån blir densamma som tidigare, fast nu med större andel nationell finansiering. Utan att ifrågasätta behovet av landsbygdsutveckling kan man konstatera att de bestående effekterna hittills av de olika projektstöden inte är överdrivet imponerande.

Budgeten är en uppenbar kompromissprodukt mellan å ena sidan socialdemokratiska krav på välfärdssatsningar och infrastruktursatsningar och å andra sidan C- och L-krav på skattesänkningar och företagarstöd. Eller om man så vill, en kompromiss mellan den socialdemokratiska uppfattningen att statliga insatser bör styras så att de direkt omsätts i jobb, och den marknadsliberala att bara företagare och konsumenter får mer pengar att förfoga över så kommer dessa pengar att automatiskt användas så att det skapar jobb.

Att det upprepade gånger hunnit visa sig att det inte stämmer är en sanning som uppenbart har mycket, mycket svårt att tränga fram till troende marknadsliberaler. Som det verkar finnas väldigt gott om inom C och L.

Och det är något det finns allt fler skäl att vara oroad över.

De nya utgifterna och de nya skattesänkningarna finansieras genom ökad upplåning. Det är inte i sig farligt, med tanke på att statsskulden i utgångsläget var så oerhört låg; den beräknas nu öka från 35 procent av BNP till 42 procent. Det är långt under EU-normen om högst 60 procent.

Men det oroande är att så pass mycket av de upplånade pengarna inte kommer att återbetala sig själva genom att de ger fler jobb och ökad produktionskapacitet. De kommer att ligga där som en bestående skuld för förbrukade pengar. Och försämra utgångsläget nästa gång det uppstår behov att öka budgetunderskottet för att klara en lågkonjunktur. Eller en ny pandemi.

Kortsiktigt kan vi finansiera välfärden med lån. Långsiktigt går det inte. Slösar vi i dag bort pengar på förmodade ”stöd” till näringslivet som inte betalar sig i form av nya jobb och därmed inte heller nya skatteintäkter som täcker bortfallet av de gjorda skattesänkningarna, står vi inför rejäla problem.