Anne-Marie Lindgren: Nytt jobbskatteavdrag lär inte få fler i arbete

Säga vad man vill om Timbro, men principfasta är de. OECD-ekonomer, och IMF-ekonomer, och ett antal yngre svenska professorer, och Finanspolitiska rådet, och Riksrevisionen, må kritiskt granska effekterna av 1990-talets ortodoxa marknadsparadigm, men Timbro fortsätter att hålla fanan högt. Principer är principer, och inte kan man slänga dem överbord bara för att verkligheten trilskas och påstår att de inte fungerar.

Alltså släpper man en rapport om ett antal ny- och marknadsliberala reformer som enligt deras principfasta övertygelse kommer att ”få fler i arbete och öka tillväxten”. På denna lista står bland annat 

• sänk arbetsgivaravgifterna (för då anställer företagen fler och det blir lättare för lågutbildade att få jobb)

• avskaffa den statliga inkomstskatten (för då kommer fler att arbeta mer, och då ökar skatteinkomsterna ändå)

• sänk ”bidragen”, dvs ersättningarna från socialförsäkringarna (för då kommer alla som i dag lever på ”bidrag” att börja arbeta och betala skatt)

• avskaffa ”hyresregleringen”, dvs dagens förhandlingssystem och inför fri hyressättning (för med högre hyror kommer bostadsbyggandet att öka)

Man kan nästan känna viss beundran för den skicklighet varmed Timbro lyckats pricka in idel åtgärder som direkt sågas av folk som utgår från faktiska resultat i stället för rena teorier. 

I en färsk rapport med den inte helt kioskvältande titeln Finanspolitiska multiplikatorer i Sverige har Konjunkturinstitutet (KI) beräknat vilka ekonomisk-politiska åtgärder som i förhållande till de satsade beloppen har störst effekt för sysselsättning och tillväxt. 

Störst effekt har ökade offentliga investeringar, som järnvägar eller VA-nät. Här beräknas BNP öka med 1,3 gånger det belopp som satsats. Näst störst effekt har satsningar på offentlig konsumtion, alltså skattebetalda tjänster, typ vård och omsorg (eller polisen), som ökar BNP med 1,1 gånger insatsen.

Varken det ena eller andra finns på Timbros önskelista. 

Sänkta arbetsgivaravgifter, som finns på listan, har nästan ingen effekt alls. Multiplikatorn är bara 0,1. 

Vilket stämmer med konstateranden från både Riksrevisionen och Finanspolitiska rådet att sänkta arbetsgivaravgifter är en dyr och ineffektiv åtgärd. För arbetsgivare anställer inte fler än de behöver bara för att personalkostnaden sänks, och de anställer inte personer med otillräckliga kvalifikationer bara för att arbetsgivaravgiften sjunker. 

Inte heller inkomstskattesänkningar någon särskild effekt för BNP; multiplikatorn beräknas bara till 0,3.

För hushåll med vad KI kallar ”tillgång till finansmarknaderna”, i praktiken alltså folk med högre löner, använder bara i liten utsträckning sin skattesänkning till ökad konsumtion. De köper värdepapper, satsar i fonder eller gör en utlandsresa till.

För hushåll med vad KI kallar ”tillgång till finansmarknaderna”, i praktiken alltså folk med högre löner, använder bara i liten utsträckning sin skattesänkning till ökad konsumtion. De köper värdepapper, satsar i fonder eller gör en utlandsresa till.

Om KI visar att skattesänkningar inte får någon större effekt för efterfrågan, konstaterar Finanspolitiska rådet att det planerade nya jobbskatteavdraget inte heller lär få ut fler i arbete. Arbetslösheten i dag kan inte förklaras med bristande ekonomiska incitament att arbeta, för de är redan tillräckligt starka; vad det handlar om är att stora grupper – 70 procent av de inskrivna vid Arbetsförmedlingen – har otillräckliga kvalifikationer i förhållande till arbetsmarknadens efterfrågan. Det som behövs är utbyggd yrkes- och arbetsmarknadsutbildning 

Med liknande argument avfärdas idén att ytterligare sänkningar av ”bidragen” skulle få ut fler i arbete. Problemet är, återigen, att stora grupper saknar de kvalifikationer arbetsmarknaden kräver, och det löser man inte med sämre ”bidrag”. Lösningen ligger i åtgärder som ger de arbetslösa möjligheter att möta arbetsmarknadens krav.

Och så det där med ”fri hyressättning” – alltså rätten att ta ut högre hyror än i dag – som botemedel mot det sjunkande bostadsbyggandet. Orsaken till den nedgången är, som branschen själv konstaterar, att byggkostnaderna i dag kräver hyror folk inte kan betala. Och alltså inte kan ta de nya lägenheterna.

Hur ännu högre hyror skulle få så många fler att köa för de nya lägenheterna att byggföretagen skulle börja bygga mera, det ska man nog vara troende nyliberal för att begripa.

Och det är väl inte utan att det här benhårda fasthållandet vid den ortodoxa marknadsliberalismens föreställning att allt bokstavligt allt av mänskliga och samhälleligas problem, kan lösas med hjälp av ekonomiska incitament liknar en religiös, fundamentalistisk, tro.

Fundamentalism definieras ju som att se en viss läras grundsatser som absoluta sanningar omöjliga att ändra oavsett vad vetenskapen säger och oavsett vilka motargumenten är. Det stämmer onekligen för den marknadsideologi som Timbro illustrerar. 

Det verkar inte spela någon roll att de åtgärder man förordar enligt gjorda erfarenheter och aktuell forskning inte skulle nå de mål som är argumenten för dem. Troheten mot de underliggande grundsatserna är det centrala. Den renläriga metoden är viktigare än det åsyftade resultatet.

Det ligger ett kunskapsförakt i detta, som inte är ett dugg beundransvärt.