Anne-Marie Lindgren: Nya skiljelinjer mellan höger och vänster

Blockpolitikens hela förutsättning är den klassiska vänster/högerskalan, där den avgörande skiljelinjen antas vara inställningen till privat företagsamhet.

I praktiken har den frågan inte varit rent principiellt särskiljande; socialdemokratin accepterar privat företagande, och borgerligheten accepterar samhälleliga regler för detta företagande. Däremot finns, förstås, skilda uppfattningar om vad som ska regleras, och hur reglerna ska se ut.

[blockquote author=”” pull=”pullleft”]”Men den skiljelinjen går inte knivskarpt mellan socialdemokratin å ena sidan, och hela borgerligheten å den andra. Den slingrar sig fram mellan de borgerliga partierna, och ibland inom ett och samma parti.”[/blockquote]

Men den skiljelinjen går inte knivskarpt mellan socialdemokratin å ena sidan, och hela borgerligheten å den andra. Den slingrar sig fram mellan de borgerliga partierna, och ibland inom ett och samma parti.

Det har gått utmärkt tidigare

Ett intressant faktum är att det gått utmärkt att samarbeta över denna förmodade blockgräns tidigare i historien, när socialdemokratin faktiskt stod för stora krav på direkta kollektiviseringar av privat ägande.

För hundra år sedan, 1917, hade socialdemokratin på sitt program att ”helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation”. Det hindrade inte liberalerna – som inte hade några sådana planer – från att bilda regering tillsammans med S för att gemensamt föra rösträttsreformen i hamn.

1976 till 1982 var den stora löntagarfondsstridens tid, med socialdemokrater och liberaler på varsin sida.

Det hindrade inte att S 1978 hjälpte fram regeringen Ullsten (FP), när en sur Gösta Bohman (M) trots borgerlig majoritet i riksdagen blockerade allt vad borgerligt regeringsbildade hette. Och det hindrade inte Folkpartiet från att 1981 spräcka det årets borgerliga trepartiregering för att i stället göra upp med socialdemokratin om en stor skatteomläggning.

Förr har det alltså gått bra att samarbeta i viktiga frågor där man varit överens, trots att man var oense om vem som skulle äga företag.

Blockgränserna hårdare än någonsin

Men i dag, när det inte längre pågår några strider om privat ägande av företag, är blockgränserna hårdare än någonsin.

Jag tänker inte – till skillnad från en del andra debattörer – hävda att den klassiska höger/vänsterlinjen är borta, bara för att frågan om det formella ägandet är borta. För det handlar inte bara om vem som äger, utan också hur mycket makt att bestämma som detta ägande ska ge.

Och den frågan är ytterligt aktuell i dagens debatt, fast med andra formuleringar. I dag talas det om ”marknad” i förhållande till ”politik”. Där ”marknad” i praktiken ofta är detsamma som ökat spelrum för vinst- och företagarintressen, medan ”politik” står för sådant som begränsar detta spelutrymme till förmån för andra typer av intressen.

Några aktuella exempel på stridsfrågor efter den linjen mellan socialdemokrati och borgerlighet:

• kravet på kollektivavtal som villkor för kommunala entreprenader
• rätten till fackliga stridsåtgärder mot utländska företag som inte följer kollektivavtalens regler
• hela debatten om reglering i någon form av privata företags rätt att ta ut vinster ur välfärdssektorn
• skärpta regler för visstidsanställningar

Den klassiska höger/vänsterkonflikten är alltså inte borta, den bara tar sig andra uttryck. I det finns samtidigt ett scenskifte.

Att det ska vara så svårt att fatta…

För i frågan om själva äganderätten, rätten att starta och driva företag i samspel med konsumenters efterfrågan, talar den ekonomiska rationaliteten för den liberala modellen. Men i frågan om det vi kan kalla det delade inflytandet, nödvändigheten av hänsyn till andra intressen än den rena vinsten är det tvärtom: den ekonomiska – och sociala – rationaliteten stöder den socialdemokratiska modellen.

Man skapar nämligen inte goda samhällen, och faktiskt inte heller klok användning av ekonomiska resurser, genom att låta produktion och arbetsliv helt och hållet styras av intressena hos en enda av aktörerna i de sammansatta processer som skapar ekonomin.

Att det behövs politiskt satta regler för att skydda miljö och klimat är i dag uppenbart även för liberaler.

Det känns lite märkligt, åtminstone för oss som var med på socialliberalismens dagar, att det ska vara så svårt att fatta att det gäller också för arbetskraften…