Anne-Marie Lindgren: Norrköpingsmoderater, läs på litet lokalhistoria

Svenska Textilarbetareförbundets kongress 1906 inleddes av Stockholms Bomullsspinneriarbetares blåsorkester. Gräver man i gamla protokoll från arbetarrörlsens tidiga decennier hittar man ett antal sådana exempel, över hela landet, på orkestrar, sångkörer och teatersällskap som bildats av föreningar och arbetarekommuner. Bestående av arbetare i produktionslivet, som hade lusten att skapa  och uttrycka något, och som på något sätt hittade tid och ork för det, trots tungt och slitsamt jobb, långa arbetsdagar och mycket litet av fritid.

Man hittar liknande mönster av sång och musik i det gamla bondesamhället. Och målade skåp och dörrspeglar, snidade trappräcken och broderade örngott. Man hittar fantastiska konstföremål i medeltida kyrkor, och dekorerade keramikkrukor från stenåldern. Längst bort i historien hittar vi grottmålningar och snidade skaft till redskap av olika slag

Eller sammanfattningsvis, det går genom historien en ständig lust att skapa och uttrycka sig, i andra former än det dagliga slitet och utan någon betydelse för försörjningen – för att det, uppenbart, berikar tillvaron på något annat sätt.

Så man kanske kan formulera det som att det vi kallar kulturverksamheter, att skapa själv eller att ta del av andras skapande, är ett mänskligt behov? 

Den unga arbetarrörelsen, för att återgå till den, växte fram bland grupper som stod utanför både kunskapsvärlden och kulturvärlden. Rörelsen skapade i stället sina egna kulturuttryck och sin egen bildningsverksamhet. Det var inte verksamheter som naturligen hörde samma med kampen för vare sig ökat politiskt inflytande eller bättre materiella villkor; den föddes helt enkelt ur egna behov och önskningar. 

Behov som kan beskrivas som att få växa och utvecklas som människa. Och som på samma sätt som de materiella kraven ingick kampen mot det samhälle som med Brantings formulering ”tvingar de flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningarnas längtan”.

Här finns förklaringen till både arbetarrörelsens skolpolitik och arbetarrörelsens kulturpolitik. Kunskaper/utbildning och kultur ska stå öppna för alla på samma sätt som sjukvård och omsorg. Därför måste de undandras marknadens fördelningsmekanismer; tillgängligheten får inte vara beroende av den egna inkomsten, och utbudet får inte bestämmas av producentens krav på vinst.

Vilket alltså betyder skattefinansiering. Inte nödvändigtvis hundraprocentig, men i tillräcklig omfattning för att kulturupplevelser ska vara möjliga för alla.

Men de neddragningar på kulturen som nu aviseras i högerstyrda Norrköping handlar om mer, eller snarare något helt annat, än besparingar av rena kostnadsskäl. Det handlar om en omläggning av stadens kulturpolitik, och den omläggningen styrs av en helt annan kultursyn än den som bygger på öppenhet för alla. 

Visst, ekonomin sätter gränser, för kultursatsningar likaväl som för skola, vård och omsorg. Och när den kommunala ekonomin är så hårt pressad som i dag (tack för det, regeringen…) är det ofrånkomligt att skära ner även kulturanslagen.

Men de neddragningar på kulturen som nu aviseras i högerstyrda Norrköping handlar om mer, eller snarare något helt annat, än besparingar av rena kostnadsskäl. Det handlar om en omläggning av stadens kulturpolitik, och den omläggningen styrs av en helt annan kultursyn än den som bygger på öppenhet för alla. Kultur görs till en vara att försäljas enligt lönsamhetprincipen, där den som inte kan betala tillräcklig, eller som vill ha något som ingen producent anser det lönande att tillverka – den får klara sig utan. 

En äldre tids konservatism erkände, till skillnad från Norrköpingshögern, att ”konstens livs- och kulturvärden” borde vara öppna för alla. 1911 föreslog således högerregeringen Arvid Lindman ett särskilt statsstöd till musiklivet för att öka intresset ”hos den obemedlade allmänheten”. Norrköpings nu berömda symfoniorkester grundades tack vare det stödet. 

I Lindmans regering ingick Carl Swartz, från den gamla företagarläkten Swartz i – just det, Norrköping. Han donerade sin villa till staden för att göras om till bibliotek. Brodern Pehr Swartz donerade sin konstsamling till staden och den blev startpunkten för dagens konstmuseum. Stadens gamla industribaroner – Trozelli, Wahren, Swartz, Lenning – var över huvud taget stora donatorer till sociala och kulturella ändamål. Jag undrar vad de skulle ha tänkt om att deras politiska efterträdare nu vill sälja ut konserthuset till kommersiella intressenter, att drivas på rent kommersiell basis… 

Så kära norrköpingsmoderater, läs på litet lokalhistoria!

Men om man nu absolut ska lägga nyttoaspekter på kulturen ska man åtminstone ta med hela bilden. Den svenska musikbranschen – ibland omtalad som ”det svenska musikundret” – svarar för åtsilligt av både företagande och jobb  och exportintäkter, och en förklaring till den branschens framväxt är de kommunala musikskolorna. Kulturutbudet, bland annat musik- och scenkonst, är en faktor som spelar in när företag väljer var de ska etablera sig. Och kända och respekterade kulturinstitutioner som en orkester, eller ett museum – drar till sig besökare från andra orter och  bidrar till omsättningen också för andra verksamheter i staden.

Det upphör aldrig att förvåna mig, detta att moderater som påstår sig vara så affärsvänliga, begriper sig så dåligt på affärer…