Anne-Marie Lindgren: Nej, S ska inte hänga med i svängarna att föra bort sakdebatten

Svenska Dagbladets dåvarande chefredaktör lär ha blivit litet blek när hen efter Palmemordet plötsligt insåg vilka nidteckningar av Palme tidningen regelbundet publicerat, därav någon precis innan skottet på Sveavägen. Den som minns de teckningarna begriper att de inte längre kändes så lyckade, de där dagarna i början av mars 1986.

De där teckningarna var ändå rätt verserade jämfört med det som uttrycktes i litet mindre offentliga sammanhang. Palmehatet var en realitet i tidens högerkretsar. Ett minnesvärt uttryck för det – som jag aldrig hört någon av aktörerna ta avstånd från – var en piltavla med ett (nid)porträtt av Palme som mittpunkt. 

Som det alltså kastades pil mot på Moderata Ungdomsförbundets möten.

Olof Palme väckte heta känslor som person, både bland anhängare och motståndare. Men Palmehatet hängde givetvis ihop med den politik han stod för, så engagerat talade för och som inte stämde med intressena hos traditionella högergrupper. Att det kändes som ett hot och väckte motreaktioner är inte förvånande.

Men den uttrycktes alltså inte med sakargument utan i angrepp på person. 

Det finns skäl att påminna om detta, nu när ”Mosa Magda”-kampanjen blåser med full styrka. 

För det är samma sorts mekanismer i rörelse: personangrepp, ofta långt över gränsen för vad som i andra sammanhang skulle klassificeras som mobbning, förtal eller rena hot, för att misstänkliggöra en politik man ogillar.

Och slippa diskutera den egna politiken.

Nu larmar Jimmie Åkesson om ”förtal” och ”lögner” och tydligen rent av ”landsförräderi” över vad som verkar vara ett översättningsfel i en intervju i tysk press med Magdalena Andersson. Att Åkesson plötligt börjar vilja värna om saklig korrekthet i politiken är och för sig välkommet. Men med tanke på hans egen – och hans partis – förhistoria är det faktiskt svårt att ta hans indignation på allvar.

Och svårt att inte tänka att det höga tonläget är ett sätt att försöka slippa den för SD pinsamma granskningen av regeringens föreslagna försämringar av arbetslöshetsersättningen. 

Min något trötta misstanke är att vi i fortsättningen kommer att tvingas genomlida allt mer av den här sortens uppskruvade tonläge, med allt hårdare personangrepp och allt längre distans från sakfrågorna. Och, vad det beträffar, allt mer förvridna proportioner när det gäller – eventuella – misstag som kan förtjäna en kritisk kommentar.

För det är uppenbart den teknik regeringspartierna ser som räddningen undan den politiska debatt som just nu inte gynnar dem alls.

Socialdemokratin står stadigt stark i opinionsmätningarna. Två av regeringspartierna ligger under riksdagsspärren och har uppenbara interna problem. Det tredje, M, håller på att tappa positionen som näst största parti och förlorar väljare till SD. 

Och Magdalena Andersson ligger skyhögt högst i alla mätningar av förtroendet för  partiernas ledare.

Därav de allt hårdare engreppen – inte minst de som flyter runt under ytan. Jag har sett en del av dem på sociala medier.

Och tja, jag skulle gärna vilja veta vem som finansierar dem …

För det är ju, parentetiskt, ett högst aktuellt problem: alla ”fake news”-kampanjer, alla manipulerade bilder, allt AI-producerat material – och alla frågor om vilka intressen som finns bakom, och varifrån pengarna kommer. Och vilka åsikter man än må ha om Magdalena Anderssons frågetecken kring en utpekad influencer på högerkanten så är det faktiskt mer än befogat att också intressera sig för det som var hennes egentliga fråga – hela den manipulering av den politiska opinionsbildningen som faktiskt pågår i inte obetydlig skala.

På en punkt vill jag uttrycka en mycket bestämd ståndpunkt: Nej, vi ska inte ta efter vare sig de grova personpåhoppen, lögnerna och verklighetsförfalskningen.

Anne-Marie Lindgren

Stormen kring kritiken mot denna högerdebattör – där somliga helt uppenbart inte sett mekanismerna bakom den – har också dragit igång en debatt om socialdemokratisk opinionsbildning och vilka former den bör ta sig.

Det finns alla skäl att tänka igenom socialdemokratins förmåga att hantera dagens både rörligare och rörigare debatter, och de moderna former den tar sig, inte bara tekniskt utan också innehållsligt. Det finns skäl att återkomma till det, men på en punkt vill jag uttrycka en mycket bestämd ståndpunkt: Nej, vi ska inte ta efter vare sig de grova personpåhoppen, lögnerna och verklighetsförfalskningen.

För varför växer vi i opinionsmätningarna, och varför har Magdalena så högt förtroende (trots att media inedningsvis förklarade henne som alldeles för tråkig?)

Jo, för att tilltror oss kompetensen att hantera dagens politiska utmaningar.

Så vi ska inte hänga med i svängarna att föra bort sakdebatten. Tvärtom tvinga borgerligheten att diskutera sjukvårdskrisen, marknadsskolan, arbetslösheten och arbetslöshetsförsäkringen, miljön och allt annat som kräver hållbara lösningar och som regeringen inte har svar på.

Gärna i korta och slagkraftiga former. Med många olika röster, med rätt att reflektera i nya och oprövade banor.

Men som sagt sakligt. Tro det eller ej, men det är det som bäst gagnar förtroende för politiken.

Och att upprätthålla det måste faktiskt också ses som en uppgift för opinionsbildarna.