Anne-Marie Lindgren: Metoder som inte ger resultat ska omprövas

Foto: Frankie Fouganthin/Wikimedia

Borgerligheten lider uppenbart av stora svårigheter att förnya sig. Hela den segdragna processen kring regeringsbildningen är ett enda desperat fastklamrade vid den gamla Allianspolitiken, utan förmåga att se att teorierna bakom den inte höll för verkligheten.

Än mindre ser de att dagens läge – med sådant som klimathot, högerpopulism, migration och den helt nya arbetsmarknad som börjar formas av artificiell intelligens – kräver ett annan typ av tänkande än det som dominerade 2004, när Alliansen ännu var ny och fräsch.

Visst har blockpolitiken spelat stor roll i svensk politik sedan andra halvan av 1900-talet, men inte så stor som man kanske tror. Så benhårda som låsningarna varit sedan 2000-talets början var de inte dessförinnan.

C ingick några år i Göran Perssons regeringsunderlag, S och FP gjorde upp om den stora skattereformen, S hjälpte fram en folkpartiregering när sura moderater, trots borgerlig riksdagsmajoritet, vägrade rösta för en borgerlig regering som inte innehöll dem – och så vidare.

Det är de senaste 14–15 åren som låsningarna varit nästan omöjliga att dyrka upp. Och det tycks i sin tur ha låst hela den politiska debatten inom borgerligheten.

Det finns några fristående skribenter, som driver en rent konservativ idédebatt, vilket är ett nytänkande (eller möjligen gammeltänkande) i förhållande till de senaste decenniernas marknadsliberalism. Några andra för en liberal idédebatt med åtminstone visst omtänk.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Den centrala frågan om att socialliberalismen drunknat i marknadsliberalism har ingen vågat ta i.”[/blockquote]

Men den centrala frågan om att socialliberalismen drunknat i marknadsliberalism har ingen vågat ta i.

Inom de borgerliga partierna märks dock ingen utveckling av vare sig politik eller idéer. Bara ett envetet fasthållande vid den gamla vanliga Allianspolitikens gamla vanliga förslag, med skattesänkningar, uppluckrad arbetsrätt, sämre socialförsäkringar och vinster i välfärden, oberoende av all forskning, som visar att effekterna inte blivit de utlovade förbättringarna men däremot ett antal rätt besvärande problem.

Det är oroande att borgerliga politiker verkar sakna förmåga att se att de ofta utgått från fel problemdefinitioner, fel konsekvensanalyser eller naiva föreställningar om vinstintressets förmåga att göra underverk. Det rimliga, om vissa metoder inte ger de tilltänkta resultaten, är ju att ändra metod. Men icke.

Annie Lööf förklarade sin misslyckade sonderingsrunda med stora ideologiska motsättningar om arbetsmarknadspolitiken. Det är i och för sig sant. Borgerlig arbetsmarknadspolitik handlar om att öka arbetsgivarmakten, framför allt gentemot LO-grupperna.

Och maktrelationerna i arbetslivet är en klassisk stridsfråga mellan höger och vänster, och i den meningen givetvis ideologisk. Men det handlar faktiskt också om vad resultaten blir.

Om en viss åtgärd inte får sin tilltänkta effekt – exempelvis att sänkt arbetslöshetsersättning ger lägre långtidsarbetslöshet – då ska man tänka om.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Ett antal av de ultimativa krav som C och L nu ställer på S kan för all del beskrivas som ideologiskt svårsmälta, men därutöver också kontraproduktiva.”[/blockquote]

Ett antal av de ultimativa krav som C och L nu ställer på S kan för all del beskrivas som ideologiskt svårsmälta, men därutöver också kontraproduktiva – de är fel i förhållande till de enskilda problem de är riktade mot.

Dessutom skulle det inte skada om borgerligheten någon gång ställde sig frågan om det där med ökad arbetsgivarmakt inte kan innebära allvarliga nackdelar för andra människor.

Men kanske är det där problemet ligger – borgerligheten har inte på länge behövt ifrågasätta vare sig sina idéer eller sin politik.

Den klassiska socialismen är borta som alternativ. ”Marknaden” har blivit en överideologi där det dessutom blivit en självklarhet att den främst kräver hänsyn till kapitalintresset.

Och socialdemokratin har ännu inte förmått formulera den nya blandekonomiska modell som skulle fungera i dagens värld.