Anne-Marie Lindgren: Med tydlig S-politik vinner vi tillbaka väljarna

Spelplanen i riksdagen den kommande mandatperioden ser enkel ut på pappret. Den partigruppering med M, KD, L och SD som inför valet förklarade sig vara ett gemensamt regeringsalternativ – låt vara med ett i stort sett obefintligt gemensamt program – fick 176 mandat. Det är egen majoritet. Erfarenheterna från förra perioden säger dessutom att grupperingen med största sannolikhet kan räkna med Centerns 24 mandat i alla budgetomröstningar.

Dock, verkligheten är rörigare.

Tre av partierna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, verkar tämligen väl samkörda. Det fjärde partiet, Liberalerna, som är det minsta men som på marginalen är det som skapar majoriteten för en högerregering, håller sig med ett antal ”röda linjer” i förhållande till SD. Som i sin tur inte är särskilt entusiastiska över det som kallas ”liberala värden”.

Sannolikheten talar för att det ändå blir någon form av överenskommelse, även om man för säkerhets skull inte ska vara tvärsäker. Trycket att bli överens är utomordentligt starkt. Ett rimligt antagande, med ledning av hur den här typen av förhandlingar brukar sluta, är att båda parterna (L respektive SD) får igenom några av sina favoritkrav, mot att i gengäld släppa de som är allra mest förhatliga för den andra. Båda kan då framställa sig som segrare, eftersom båda har fått mer än vad de skulle få om regeringsbildandet inte blir av.

Blir det en överenskommelse snarast ökar trycket att fortsättningsvis hålla samman också att vara starkt, framför allt de första åren. Men ett samarbete mellan parter som åtminstone på några känsliga punkter drar åt olika håll är aldrig utan påfrestningar. I ett någorlunda gynnsamt ekonomiskt läge och utan nämnvärda problem i samhället i övrigt skulle det nog ändå hålla.

Men haken är alltså att vi inte har ett sådant gynnsamt och problemfritt läge, vare sig ekonomiskt eller socialt.

Vi står inför omedelbara ekonomiska problem med hög inflation, hotande energikris och risk för lågkonjunktur. Utöver dessa nya problem har vi en del redan etablerade, som resursbristen inom sjukvården och villkoren i de socialt utsatta bostadsområden där över en halv miljon invånare lever i dag.

Den ekonomiska politik M står för är direkt kontraproduktiv.

Inget av de fyra tilltänkta regeringspartierna har särskilt mycket av förslag på hur vare sig de ena eller andra svårigheterna ska hanteras. Den ekonomiska politik M står för är direkt kontraproduktiv. Deras hårt repressiva politik mot gängkriminaliteten är riktad mot redan existerande brottslighet, inte mot faktorerna bakom den, och vissa inslag torde snarare öka än minska misstron i de utsatta områdena mot det ”vita” samhället.

Så vad händer när svårigheterna växer och konsekvenserna blir alltmer plågsamma? Och stödet för regeringspartierna stadigt sjunker? Det är inte på något sätt självklart att alla regeringspartierna kommer att hålla för det trycket. I det läget kan stora förändringar i dagens spelplan tvingas fram.

Vad betyder det här för socialdemokratin?

Om fyrpartimajoriteten håller samman möter vi, oavsett vilka andra samarbeten vi kan forma, en riksdagsmajoritet på 176. Det betyder inte att det är ointressant vilka förslag vi som opposition lägger i riksdagen, men syftet är annat än att vinna voteringen – för det finns det alltså ingen majoritet för.

Två andra utgångspunkter är de viktiga. Den ena är opinionsbildande – det handlar om att tydliggöra socialdemokratisk politik, både på de områden där regeringspartierna egentligen inte har någon politik och på de områden där vi behöver, ja, måste vara ett alternativ.

För det är ju genom tydlig socialdemokratisk politik vi kan dra nya väljare till oss, inte minst dem vi tappat till SD. Här är en avgörande fråga hur vi får färre väljare ur LO-grupperna att rösta på SD. En viktig del av svaret är åtgärder mot den urholkning av LO-gruppernas arbetsvillkor som ofta skylls på ”invandringen” men som har andra bakomliggande orsaker.

Det andra skälet är vad vi kan kalla förberedande. Vi behöver ha genomarbetad, och genomförbar, politik om, och när, högerpolitiken börjar spricka i kanterna och nya majoriteter i riksdagen kan bli möjliga – före eller efter ett nytt val…

Fram till dess tror jag inte på det meningsfulla i att söka kompromisser med andra riksdagspartier, i den mån det nu finns några att kompromissa med – just nu känns det litet tunt. Möjligen kan det vara värt att pröva förutsättningarna för någon form av ”grönt” samarbete med C och MP, med tanke på att såväl M som SD snarast är att se som klimatförnekande.

I ett senare läge, om och när det kan finnas förutsättningar att skapa nya konstellationer, blir kompromisser förstås nödvändiga. Men ju starkare väljarstöd socialdemokratin då har bakom sig, desto större möjligheter att göra bra kompromisser.

För en sak är värd att komma ihåg – ”mitten” i politiken är ingen fast punkt, utan beror på var höger- respektive vänsterpolerna ligger. Ju starkare dragning från högerpolen, desto mer dras ”mitten” åt höger. Med starkare motkraft från vänsterhåll flyttas även mitten till vänster!