Anne-Marie Lindgren: Med klimatet kan ingen förhandla

För några decennier sedan var det fortfarande viss debatt om ifall klimatförändringarna var en följd av naturliga variationer, eller åtminstone bara delvis berodde av mänskliga aktiviteter, exempelvis utsläppen av koldioxid.

Den diskussionen är avslutad nu. Så här inleds, exempelvis Vetenskapsakademiens lilla skrift (i serien Vetenskapen säger, 1921:2) med titeln ”om klimatet”.

”Klimatförändringarna är redan märkbara världen över, och i dag vet vi med säkerhet att det är mänsklig påverkan som ligger bakom. Den globala uppvärmningen gör att vi i framtiden får räkna med allt fler och mer extrema väderhändelser”.

Och senare: ”Det finns ingen annan vetenskapligt förankrad förklaring till detta (=ökningen av den globala medeltemperaturen) än de ökande halterna av växthusgaser, främst koldioxid”.

Skriften är en pedagogisk genomgång av hur klimatforskningen utvecklats, hur de empiriska beläggen för klimatförändringarna ser ut – ”det märks på parametrar som exempelvis temperatur, havsnivåhöjning och isavsmältning” – och hur påverkan från växthusgaserna går till En beskrivning av kunskapsläget, helt enkelt. Eller om man så vill en faktagenomgång. (Den intresserade kan hämta den på Vetenskapsakademiens hemsida.)

Vi har åsiktsfrihet i Sverige, så visst, det är fullt tillåtet att likt Jimmie Åkesson och Elsa Widding, en av SDs riksdagsledamöter, anse att klimatförändringarna inte är vetenskapligt bevisade. Men det är alltså en åsikt och inget som helst argument i sakfrågan om klimatförändringarna. Eller om man så vill, det är ett uttalande utan vetenskapligt stöd.

Det finns problem man helst skulle vilja vara utan, eftersom de kräver åtgärder som känns besvärliga och obekväma att hantera. Så det är en inte helt ovanlig reaktion att lösningen blir att förneka själva problemet. Men är det något all – all! – erfarenhet visar så är detta det allra dummaste man kan göra, eftersom den ofrånkomliga effekten är att problemet blir ännu värre.

Och därför är den sverigedemokratiska kunskapsförnekelsen i klimatfrågan inte bara en ogrundad åsikt att irritera sig på. Med deras maktposition i dag kan problemförnekandet komma att ligga till grund för den praktiska politiken – desto mer som även Moderaterna visar tecken på att faktiskt inte ha förstått allvaret i klimatproblemen.

Regeringen vill exempelvis minska reduktionsplikten, det vill säga kravet på inblandningen av biodrivmedel i bensin, från nuvarande 30 till 6 procent. Det senare visar, parentetiskt, att man inte varit riktigt påläst, eftersom EU vill höja minimigränsen till tre procent – och det är ett sådant beslut som är bindande för medlemsstaterna.

Klimatet låter nämligen inte bli att reagera på utsläpp bara för att syftena med dessa utsläpp anses goda.

Den föreslagna sänkningen är ett sätt att förverkliga vallöftet om lägre kostnader för att tanka bilen. Till priset, alltså, av ökade utsläpp. Åkesson och Widding driver nu den linjen vidare. Och menar att man över huvud taget bör släppa på klimatmålen för att klara människors vardagsekonomi.

Allmänt är det naturligtvis så att ekonomiska krislägen kräver prioriteringar, och det kan betyda att man måste släppa på något i och för sig angeläget och önskvärt för att klara något ännu mer angeläget.

Men att öka på utsläppen av växthusgaser för att hålla nere energipriserna är, för det första, lika feltänkt som det hade varit att prioritera möjligheten att gå på krogen framför åtgärder för att dämpa spridningen av covid-19. Klimatet låter nämligen inte bli att reagera på utsläpp bara för att syftena med dessa utsläpp anses goda; även sådana utsläpp driver uppvärmningen av planeten, med de – otrevliga – effekter det har för det mänskliga livet. Klimatet, lika litet som coronaviruset, är förhandlingsbenäget…

Och tycker man att klimatmålen, i ett läge som enligt etablerad, vetenskapligt baserad kunskap, redan är ansträngt, då visar man både kunskapsförakt och oansvarighet.

För det andra är det ju så att det finns andra sätt att underlätta för folks vardagsekonomi än att öka på koldioxidutsläppen.

Ett direkt energiprisstöd är ett sätt – det finns redan exempel från andra länder. Eller man kan stötta hushållens ekonomi med andra stöd, exempelvis höjda barnbidrag (som socialdemokratin föreslagit). Eller genom att, temporärt, avskaffa amorteringskravet på bostadslånen (som regeringen lovade i valrörelsen) Man kan, som Tyskland redan gjort, sätta ett pristak för elhandeln.

I ett längre perspektiv borde dessutom hela systemet för prissättningen inom elhandeln ses över; det är i sig självt kostnadsdrivande och ett av många exempel på de senaste decenniernas felkonstruerade marknadsmodeller.

Dessutom borde det vara dags att på allvar ifrågasätta dagens räntehöjarpolitik. Räntehöjningar som medel mot en inflation som beror på att konsumtionsefterfrågan ökar snabbare än produktionen är rationella. Räntehöjningar för att stoppa prisökningar som beror på att utbudet av en för hela ekonomin central produkt, typ energi, påtagligt minskar i förhållande till den nivå hela ekonomin anpassat sig till är snarast kontraproduktiva.