Anne-Marie Lindgren: Marknadsideologin stoppar fler bostäder

Statliga utredningsförslag kommer i stort sett varje vecka, om både stora och små frågor. Så det är lätt hänt att de litet mindre kommer bort i debatten.

Ett sådant förslag handlar om att göra om hyreslägenheter till ägarlägenheter, som ett led i regeringens strävan att öka ägandet av bostäder. 

Det förslaget behöver lyftas fram ur tystnaden.

För all del, det finns ju fortfarande några kvarvarande hyreslägenheter i storstädernas centrala delar som inte redan är omvandlade till bostadsrätter. Och som bebos av folk med tillräckliga ekonomiska resurser att köpa ut sin bostad. Men i övrigt? Står det en lång kö av hyresgäster på Järvafältet, i Rosengård, i Angered och allt vad de nu heter som vill, och har de ekonomiska resurserna, att ta över ägandet av sin lägenhet? 

Idén bakom det är att stimulera ägandet av bostäder. Och för all del, det finns ju fortfarande några kvarvarande hyreslägenheter i storstädernas centrala delar som inte redan är omvandlade till bostadsrätter. Och som bebos av folk med tillräckliga ekonomiska resurser att köpa ut sin bostad. 

Men i övrigt? Står det en lång kö av hyresgäster på Järvafältet, i Rosengård, i Angered och allt vad de nu heter som vill, och har de ekonomiska resurserna, att ta över ägandet av sin lägenhet? 

Visst, om man vill ge fler människor möjlighet att äga sin bostad måste utbudet av sådana bostäder förstås öka. Men den här idén kan på sin höjd leda till en mycket marginell ökning, och det på bekostnad av ett minskat utbud av hyreslägenheter. Som det alltså också råder brist på.

Vill man öka utbudet av ägda bostäder på ett sätt som verkligen märks och utan att det skapar problem inom andra delar av bostadssektorn, finns det bara en metod – nämligen att öka byggandet av sådana bostäder. 
Bristen på bostäder – hyresrätt, bostadsrätt, äganderätt – är ett volymproblem: det finns för få. Men regeringen blundar envetet för det. 

De åtgärder den alls vidtar handlar bara om att försöka fördela om i själva beståndet.

• Det har blivit ekonomiskt fördelaktigare att hyra ut i andra hand. Motiveringen är att det ska ge fler möjligheter för framför allt unga att få åtminstone en temporär bostad. En konsekvens har blivit kraftig ökade andrahandshyror. Samt att hyresfastigheter görs om till lägenhetshotell (vilket drar undan lägenheterna för vanliga hyresgäster). Någon lösning på bostadsbristen är det alltså inte. Om fler verkligen ska få möjlighet till egen bostad finns bara ett sätt – bygg mer.
• Bolånetaket höjs till 90 procent av priset. Motiveringen är att fler därmed ska få möjlighet att köpa.

Men när fler köpare kan konkurrera som samma utbud ökar priserna, enligt marknadslogiken. Vissa experter räknar med en tioprocentig prisökning i Stockholmsområdet. Under alla omständigheter ökar hushållens skuldsättning, vilket egentligen inte är önskvärt – och med det också statens kostnader för ränteavdragen. Vilket knappast heller är önskvärt.

Priserna på bostadsmarknaden är orimliga, och samhällsekonomiskt skadliga. Ett sätt att få ner dem är, återigen, att bygga mer – eftersom priserna drivs upp just av bristen på bostäder.

Men regeringen låter alltså bostadsbyggandet sjunka. Den bekymrar sig uppenbart för att folk har svårt att hitta bostäder, men undviker envetet det enda som verkligen kan lösa det problemet – alltså åtgärder som ökar byggandet.

Statens ekonomiska stöd till bostadsbyggandet, som utgått i skiftande former sedan 1940-talets slut, avskaffades i början av 1990-talet.  En av förklaringarna var de höga kostnaderna – mot slutet uppemot tio procent av statsbudgeten vid 1980-talets slut. Socialdemokraterna ville förändra utformningen av stödet, men regeringen Bildt valde att helt avskaffa. Det var marknadens sak att klara finansieringen, och man får väl förmoda att antagandet var att marknaden skulle klara det bättre än staten.

Vilken den alltså inte har gjort.

För bostadsbyggandet sjönk på allvar. Både vad gäller ägda bostäder och hyresbostäder. För att sedan aldrig riktigt komma upp igen till de nivåer som bostadsbehoven motiverar.

De senaste decenniernas samlade erfarenheter säger alla att det behövs någon form av statlig medfinansiering för att täcka bostadsbehoven fullt ut. Läget i de nordiska grannländerna säger samma sak: Finland, Norge och Danmark har alla, i något olika former, statligt stöd till bostadsbyggande. Problemen på bostadsmarknaden, och de sociala följderna av sådana problem, är mycket riktigt mindre än i Sverige.

Men marknadsideologin kommer uppenbart i vägen för den insikten.  

Någon motsvarande motvilja möter inte när det gäller ekonomiskt stöd till innehav – ägande – av redan byggda bostäder.

Bostads- och äganderätt inom bostadssektorn är som bekant kraftigt subventionerat via ränteavdragen för bolånen. 2023 motsvarade avdragen 48 miljarder kronor.  Reparations- och ombyggnadsarbeten är likaså subventionerade via rotavdragen – 2023 uppgick det till 14 miljarder. Beskattningen av bostadskapitalet är inte i paritet med subventionerna, vilket är detsamma som att ägarnas förmögenhetsökning subventioneras.

Samhällsekonomiskt är det, givetvis, vettigare att subventionera byggandet av bostäder än innehavet, och handeln, av dem. Dagens ordning är en orimlighet. Den håller nere bostadsbyggandet, samtidigt som den driver upp hushållens skuldsättning för boende och subventionerar privat förmögenhetsuppbyggnad.

Resultatet blir problem för både hushållen och för samhällsekonomin.