Annons:
Annons:

Anne-Marie Lindgren: Magdalena Andersson har rätt om paradigmskiftet

En del kritiker verkar tro att socialdemokratin står för en mycket mer generös asylpolitik än vad vi faktiskt gör. Foto: Socialdemokraterna.

Som jag nog konstaterat några gånger finns det repliker som man minns genom åren, inte nödvändigtvis för att de är speciellt välformulerade men för att de innehåller en sanning – som inte alltid är tillräckligt uppmärksammad.

Som kommentaren fälld av en luttrad Malmöpolitiker för sådär en 15 år sedan, att ett av de problem SD skapat var omöjligheten att föra en sansad diskussion om de problem som, vid sidan av vinsterna, fanns med invandringen. För på grund av SD riskerade varje sådan diskussion att stärka rasistiska uppfattningar. Eller att själva uppfattas som rasistisk.

Jag har tänkt på den repliken nu när kritiken rasar mot att Magdalena Andersson, med Expressens formulering, ”tonar ner dramatiken” i de hårdare regler inom asylpolitiken som föreslås i Tidöavtalet.

OK, jag hade önskat en tydligare markering mot rättsosäkerheten i vissa förslag. Jag tycker nedskärningen av antalet kvotflyktingar är onödigt stor. Och den dubbla nedskärningen, av antalet kvotflyktingar och det internationella biståndet, går inte ihop med den tidigare tesen att skära ner på mottagandet i Sverige för att i stället satsa mer på att hjälpa på plats.

Dagens hårdare regler inom migrationspolitiken daterar sig till 2015, alltså regeringen Löfvens tid.

Men samtidigt får jag en förbryllad känsla av att en del kritiker verkar tro att socialdemokratin står för en mycket mer generös asylpolitik än vad vi faktiskt gör. Magdalena Andersson har rätt i att de föreslagna skärpningarna i sak inte är så stora jämfört med vad som redan gäller. I Tidöavtalet åberopas ideligen ”EUs miniminivåer”, men dagens regler ligger på de flesta punkter redan på eller mycket nära de nivåerna. Den enda mer betydande avvikelse jag kan hitta är att Sverige medger familjeåterförening även vid uppehållstillstånd enligt EUs skyddsdirektiv (i princip krigsflyktingar), inte bara vid tillstånd enligt FNs flyktingkonvention.

Kristersson kallar det ”ett paradigmskifte” i både migrations- och kriminalpolitik. Med det vill han att sätta bilden av att den tidigare S-regeringen bara låtit problemen rulla på, utan åtgärder, med växande kriminalitet och större invandring än vad Sverige orkat med. Men nu, minsann, ska handlingskraftige Ulf ta itu med svårigheterna.

Bilden är falsk. Dagens hårdare regler inom migrationspolitiken daterar sig till 2015, alltså regeringen Löfvens tid. Inom kriminalpolitiken infördes avsevärt fler skärpningar och avsevärt mycket större satsningar på polisen än under alliansregeringen. Man kan tycka bra eller illa om de förändringarna, men frågan är inte om de varit bra eller dåliga; poängen är att stora förändringar, på tvärs mot de moderata påståendena, faktiskt har gjorts.

Det finns ett skäl att inte låta bilden få sätta sig av att problemen beror på ovilja att alls ta i dem. Nämligen att den bilden blir försvaret för att man måste ta i desto hårdare nu. Så att man kan slippa ta hänsyn till rättssäkerhetskrav. Eller till ändamålsenligheten i de nya förslagen. Det finns skäl att kritiskt granska båda delarna. Jag noterar att S-ledningen slagit fast att den granskningen ska ske när de konkreta förslagen väl kommer.

”Paradigmskifte” är en term från vetenskapsteorin och handlar, ungefär, om att tänka helt nytt kring en viss fråga. Striktare regler för invandring och i kriminalpolitiken utgör inget nytt tänkande i dag, och är alltså inget skifte.

Däremot kan man tala om ett moderat paradigmskifte, från överenskommelsen med MP 2011 om mer generösa regler för invandring, via Fredrik Reinfeldts ”öppna era-hjärtan”-tal 2014 till Kristerssons regeringsdeklaration nu 2022. 2011 ses invandring enbart som positivt. 2014 betonas de starka humanitära skäl som kräver acceptans för vissa temporära svårigheter. 2022 sägs invandringen ha skapat problem för hela Sverige.

Det kan man kalla totalförändring av tankemönster. Och det tänkande går igenom i Tidöavtalet – invandring är något hotfullt.

Det paradigmskiftet ska inte godtas. Att se ”invandring” som något generellt farligt som hotar viktiga svenska värden slår lika fel som att se det som något generellt problemfritt, där all reglering kan avfärdas som rasism. Äldreomsorg och kollektivtrafik skulle inte klara sig utan invandrad arbetskraft, byggsektorn och hemtjänsten har, omvänt, problem med oseriösa aktörer som kan exploatera invandrad eller hithämtad arbetskraft. Idrott och kultur är sektorer som definitivt berikats av invandring, transportsektorn å andra sidan har underminerats av EU-reglerna om fri rörlighet.

Det finns, å ena sidan, starka humanitäre skäl för generösa asylregler. Det finns, å den andra, ofrånkomliga materiella faktorer som kräver mindre generösa regler. Det är inte konstigare än att det finns ett antal goda skäl för, exempel, generösa pensioner, men att det samtidigt finns ofrånkomliga begränsningar för hur mycket vi kan höja dem.

Visst, rasism kan kläs ut som resursproblem. SDs argument handlar definitivt om något annat än detta. Men det betyder inte att allt tal om materiella krav eller om att det finns vissa problem kopplade till invandring är fel. Eller rasistiskt.