Anne-Marie Lindgren: M-strategin – ett val enbart om gängkriminalitet

1 Kampen mot gängkriminaliteten ska göras till den överordnade fråga, som ska ta över allt annat. Därav uppmaningen till S-väljare att bortse från de delar av M-politiken de ogillar, eftersom de frågorna är underordnade kampen mot kriminaliteten. 2 Med det ska M slippa debatten om frågor där de står svaga i väljaropinionen, som bristerna i välfärden och kritiken mot marknadsskolan. 3 Moderatprogrammet mot gängkriminaliteten ska framstå som det enda verkligt effektiva. S ska framställas som att de knappt ens förstått problemet. Att vapenvåldet hos gängen är ett samhällsproblem ska varken förnekas eller förminskas. Det kommer att spela roll i valrörelsen, och det är omöjligt för socialdemokratin att göra ett bra val utan ett mycket tydligt program på den punkten. Vi ska inte göra om misstaget från 2006, där oviljan att acceptera väljaroron för sysselsättningen bidrog till Alliansens seger.

Men gängkriminaliteten är inte det enda en kommande regering har att hantera. Praktisk politik handlar alltid om flera problem samtidigt, och det är omöjligt att lägga somliga åt sidan med argumentet att ett eller två andra måste lösas först. Existerande problem slutar inte att vara problem för att politikerna prioriterar annat.

Följaktligen måste ett antal andra frågor också lyftas i valrörelsen – inte i stället för kriminaliteten, men samtidigt med den. Att begära carte blanche från väljarna att hantera alla dessa andra frågor efter eget skön, som Kristersson gör, är demokratiskt orimligt.

För finns det några skäl till att en politik mot gängkriminaliteten bara kan drivas till priset av otillräckliga resurser till välfärdstjänsterna, nya försämringar av sjukförsäkringen, fortsatta problem med marknadstänkandet i skolan och ett antal orättvisor i skattesystemet?

Givetvis inte. Åtgärder mot kriminaliteten kräver inte moderat välfärds- och skattepolitik. Och omvänt, kamp mot kriminalitet går utmärkt väl att förena med åtgärder mot bristerna i dagens välfärdssystem eller orimligheterna i skattesystemet.

Med det är vi över på punkt 3, Moderaternas anspråk på att ha den enda effektiva politiken mot gängkriminaliteten.

Det stämmer inte. Snarare saknas så mycket att den inte skulle bli särskilt effektiv.

M-programmet handlar så gott som uteslutande om polisiära och rättsliga åtgärder – hårdare straff, fler poliser och utökade befogenheter för polisen. Att polisen behöver ökade resurser råder det politisk enighet om, så när M försöker få det till att de är ensamma om den insikten spelar de helt enkelt falskt. Den politiska striden vad gäller åtgärderna mot kriminaliteten står inte på den punkten. Den gäller det som inte finns i Moderaternas program. Och där det kan vara litet tomt vad gäller konkretionen även på andra håll.

Kamp mot kriminalitet går utmärkt väl att förena med åtgärder mot bristerna i dagens välfärdssystem eller orimligheterna i skattesystemet.

Det är inget märkligt i att det brutala skjutvapenvåldet dominerar debatten om gängkriminaliteten. Men bakom de våldsfixerade tonårskillar som mördar varandra i privata vendettor finns i ena ändan komplexa sociala problem och i den andra en kyligare, ekonomiskt organiserad brottslighet. En effektiv politik mot kriminaliteten sådan den i dag ser ut måste adressera allt detta.

Det gör inte Moderaternas program. En del fattas också hos socialdemokratin.

Att det behövs åtgärder som inte bara stoppar nu aktiva gängmedlemmar utan också nyrekryteringen påpekas inte minst av polisen. Det brukar sammanfattas som ”förebyggande åtgärder”, men vad innebär det konkret? ”Skolan” säger alla, men hur då? Utvecklande fritidsaktiviteter för unga, men hur ska de se ut? Stöd till familjer med probem, ja, men i vilka former? Åtgärder i själva bostadsområdena, vilka då?

Det krävs breda åtgärdsprogram som håller ihop de åtgärder som krävs i de utsatta områdena. Och sannolikt ökat statligt ansvar för bland annat resurserna till socialtjänsten.

Det finns redan goda svar på de här frågorna i det arbete som sedan länge drivits i exempelvis Södertälje, Malmö och Botkyrka. Där finns också erfarenheter att hämta vad gäller åtgärderna mot den organiserade brottsligheten bakom gängen, inte minst då välfärdskriminaliteten. Ännu mer finns i rapporterna från de myndigheter som samarbetar mot ekobrottsligheten, i Brås färska rapport om narkotikahandeln, i de fackliga rapporterna om arbetslivskriminaliteten, etcetera.

Den brottsligheten är inte lika brutalt synlig som gängvåldet, men den är minst lika samhällsfarlig. Av någon anledning talas det mycket tystare på högerhåll om den, kanske därför att den i stor utsträckning sker i företagsform och har möjliggjorts av ett antal regelförändringar genomförda av borgerliga regeringar.

Socialdemokratin har vidtagit fler åtgärder mot gångbrottsligheten än någonsin Alliansen och behöver inte ducka för den debatten. Men S har allt att vinna på att bredda debatten genom konkreta åtgärdsprogram mot allt det som M låter bli att tala om.