Anne-Marie Lindgren: M-regeringen ger argument mot sin egen politik
Deltidsarbete är särskilt vanligt bland kvinnliga arbetare i servicesektorn, där lönerna är låga. Foto: Eduardo Soares
Regeringen inför nu ett så kallat självförsörjningsmått i statsbudgeten för att komplettera sysselsättningsstatistiken. Med ”självförsörjning” menas en månadsinkomst som man kan leva på utan tillskott från samhället. Regeringen har, på något oklara beräkningsgrunder, ansett att miniminivån för det är 19 000 kronor.
Bra, då kan vi alltså äntligen slippa den moderata agitationen – och den moderata politiken – för fler låglönejobb! Och vi kan väl också vänta oss åtgärder för att minska antalet deltider? Och antalet timanställningar? Och antalet osäkra anställningar?
För det är ju alltså så att månadslönen bestäms inte bara av nivån enligt avtal, utan också av mängden arbetad tid. Och det är långt ifrån alla på arbetsmarknaden som har heltidsarbete. 29 procent av samtliga anställda (2022) har bara deltidsarbete.
Fast skillnaderna är stora mellan arbetare och tjänstemän och mellan unga och medelålders. Cirka 45 procent av kvinnorna i LO-yrken har deltidsarbete, mot 22 av kvinnorna i Saco-TCO-jobb. Och 50 procent i åldersgruppen 16–24 jobbar deltid.
Om nu regeringen tänker ändra de faktorer på arbetsmarknaden som hindrar människor att nå de inkomster som definieras som självförsörjning, så är det alldeles utmärkt.
Ibland är valet frivilligt, som för småbarnsföräldrar (nåja, småbarnsmammor…) som vill ha litet mer tid för barnen. Och de låga siffrorna för ungdomsgruppen förklaras till viss del av att många också studerar.
Men inte alltför sällan är det ofrivilligt. I många branscher, särskilt inom servicesektorn, är arbetsorganisationen snarast byggd på deltidsarbete. Inom hotellbranschen är, enligt en LO-rapport, 75 procent av all personal deltidare, inom restaurangbranschen och detaljhandeln 65 procent.
Deltidsarbete är vanligare bland kvinnor än bland män, och allra mest bland kvinnor i LO-yrken, nära hälften faktiskt. Och alltså vanligast i servicebranscherna. Som samtidigt ligger på relativt låga lönenivåer. Har man bara deltids- eller timarbete i en bransch där lönerna inte är särskilt höga blir förstås månadsinkomsten inte så värst stor…
Så om nu regeringen tänker ändra de faktorer på arbetsmarknaden som hindrar människor att nå de inkomster som definieras som självförsörjning, så är det alldeles utmärkt.
Och det finns alla skäl att fortsättningsvis jaga på regeringen om det. För dessvärre är det nog så att de inte riktigt fattat hur mycket på tvärs deras egen definition av självförsörjning går mot deras likaså egna politik att stötta framväxten av låglönejobb och att underlätta för arbetsgivare att anställa folk på lösare villkor.
Och ännu mindre verkar de ha tänkt sig att ändra på den politiken.
För det där bekymret för människors självförsörjning har ingenting med villkoren på arbetsmarknaden att göra. Det är ett led i den vanliga pågående skrämselkampanjen om hur många som lever på ”bidrag”. För det underförstådda antagandet är ju att alla som inte fyller definitionen på självförsörjande gör det.
Och med det blir en försörjningsbörda för skattebetalarna.
Moderaterna försökte med det här tricket redan i valrörelsen 2022. Fast då definierades ”självförsörjning” som en månadslön över 15 000 kronor. Jag misstänker att uppräkningen till 19 000, som man nu gjort, mest beror på att man vill få antalet icke-självförsörjande att verka riktigt avskräckande stort. Och med det få argument för sina egna nya försämringar av sjuk- och arbetslöshetsersättningarna.
Fast med det trasslar ju Moderaterna bara in sig ännu mer i sin brist på logik. Ersättningarna ska sänkas så att ”det lönar sig att arbeta”, vilket helt uttalat betyder att ersättningarna ska vara så låga att även ett lågbetalt jobb ”lönar sig”. Det vill säga jobb som inte, med Moderaternas egen definition, ger ”självförsörjning”…
Men det är nonsens att sätta likhetstecken mellan låg lön och ”bidragsberoende”.
Det är troligen svårt att klara sig på mindre än 19 000 kr/månaden i Stockholm, med det höga kostnadsläge som råder där. I andra delar av landet, med lägre nivåer på priser och hyror, går det att klara försörjningen på både 17- och 18 000 i månaden, fast förmodligen med snäva marginaler.
Men att predika fakta för högern verkar ännu mer meningslöst än att hälla vatten på en gås. Faktaresistensen verkar sitta i ryggmärgen.
En andra invändning är att det i gruppen med lägre inkomster än 19 000 finns många ungdomar som fortfarande lever med sina föräldrar, och inte behöver någon hjälp av samhället.
Och en tredje att det bland deltidarna med så låga inkomster finns många gifta/samboende kvinnor, och en del män också, vars partner bidrar till familjeekonomin med en högre inkomst. Och där hushållet över huvud taget inte är berättigat till något ”bidrag”.
Själva idén, att med lägre ersättningar få ut folk i arbete, är dessutom grundfalsk – det visar om inte annat hela utvecklingen av arbetslösheten sedan 2006, när Alliansen sänkte dem första gången.
Men att predika fakta för högern verkar ännu mer meningslöst än att hälla vatten på en gås. Faktaresistensen verkar sitta i ryggmärgen.
Och för allt jag är kritisk mot mycket i moderat ideologi så börjar jag känna att det är oviljan, eller oförmågan, att ta till sig rena kunskaper om hur det faktiskt ser ut, för att i stället driva politik enligt deras önskningar om hur världen borde se ut, som är det allra värsta med det partiet.
