Anne-Marie Lindgren: Kulturkanon är ingen genväg till samhällsgemenskap
Skapar man verkligen samhällsgemenskap genom att tvinga folk läsa böcker de inte själva valt och som för många är svåra att över huvud taget ta till sig? Foto: Åsa Lundqvist.
Jag kan fullt hederligt säga att jag läst åtminstone på den tiden mycket kända svenska romaner som ”Selambs”, ”Mälarpirater”, ”Hemsöborna”, ”Gösta Berlings saga”, ”Den allvarsamma leken”, ”Markurells i Wadköping”, ”Rymmare och fasttagare” och en hel del till. De stod alla på läslistan i gymnasiet – om det var en kanon eller bra skolans eget påfund må vara osagt, men jag tråkade mig plikttroget igenom större delen av den. Det var inte mycket annat att välja på.
Samma hederlighet tvingar mig att erkänna att jag minns mycket lite, oftast ingenting, av böckerna. Jo, ”Hemsöborna”, men det beror nog mest på tv-serien långt senare. ”Den allvarsamma leken” läste jag om när Gun-Britt Sundströms parafras ”För Lydia” kom någon gång på 1970-talet. Och häpnade över att Söderbergs roman anses vara en sådan fantastisk kärlekshistoria -–två fullblodsegoister som uteslutande tänker på sig själva, och den manliga huvudpersonen en veritabel manschauvinist (vilket väl Söderberg var själv, för övrigt).
Detta alltså på tal om diskussionen om den litterära kanon, som M-KD-L-SD-regeringen tydligen vill ha. Och som de hittills konkretiserat i form av krav på en lista på obligatorisk läsning i skolan. Mina egna erfarenheter får mig att misstro det meningsfulla i den sortens påtvingande läsning.
Idén med den där kanonen är tydligen att skapa gemensamma referensramar medborgarna emellan. Att sådana är bra, ja, nödvändiga, är självklart. Uppenbart är också att det i dagens segregerade samhälle brister (för) mycket i det avseendet. Men skapar man verkligen det genom att tvinga folk läsa böcker de inte själva valt och som för många förmodligen ligger så långt bort från egna erfarenheter att de, även bortsett från eventuella språksvårigheter, är svåra att över huvud taget ta till sig?
Vi läste böckerna på den där listan, vi i min gymnasieklass. Men våra gemensamma referenser, de som skapar samhörighet mellan oss ännu 60 år efteråt, består i att vi delat de år när vi växte från nästan-barn till nästan-vuxna, under gemensamma våndor i en hårt disciplinerad skolmiljö och med regler för oss som unga flickor som var både begränsande och underordnande. Vi kan alla fortfarande rabbla alla tyska ackusativstyrande prepositioner och deklamera en hel del fraser på latinsk hexameter, men ingen har ens en enda gång nämnt Selambs eller Markurell. De hade ingenting med våra liv att göra.
Och det stora problemet i dag, det som verkligen skapar segregation och parallellsamhällen, det är väl att möjligheterna till gemensamma erfarenheter i vardagen är så få? Och livsvillkoren så drastiskt olika? Det kanske vore bättre att börja i den ändan? I det vardagsliv som formar våra bilder av det samhälle vi lever i?
Det gäller kanske också om den oförståelse mellan svenskar i olika delar av landet, som verkar hålla på att bli en effekt av växande regionala klyftor, med växande skillnader i livsvillkor och uppenbart känslor på många håll att ”Stockholm” inte bryr sig? Skulle de känslorna försvinna om ”Stockholm” börjar föreskriva vilka böcker man ska läsa, eller vilka filmer man borde se?
Välutrustade skolbibliotek är högst sannolikt mer effektiva än litteraturlistor för att skapa känsla för böcker och bokläsning.
Kravet på gemensamma kunskaper i svensk litteratur har dock en underton av nödvändigheten i att sprida ”svenskheten” till invånare med ursprung i andra länder. Sverigedemokraterna, som verkar vara pådrivande för en litteraturkanon, säger mycket tydligt att den ska göra det lättare att ta del av den svenska kulturskatten. Att litteraturlistan är ett uttryck för SDs strävan att sprida ”svenskhet” behöver man knappast betvivla.
Valdeltagandet sjönk i år i många av de invandrartäta förorterna, och den dystra förklaringen kan mycket väl vara en känsla av att det svenska samhället inte bryr sig om villkoren där, så varför då rösta? Då och då kan man också får höra kommentarer från invånare i sådana områden att ”jag bor inte i Sverige, jag bor i Biskopsgården (eller Rinkeby, eller Rosengård, eller något annat område med liknande karakteristika).
Det ligger djupa upplevelser av exkludering bakom den här sortens reaktioner. Verkar det troligt att man botar dem genom påtvingad, eller ens bara rekommenderad, läsning av böcker som speglar det där samhället man inte känner sig delaktig av? Alldeles särskilt som detta samhälle nu, enligt den nya regeringens fastlagda politik för invandring och integration avser att markera för alla invandrare att de egentligen är ovälkomna?
Någonstans känns de här kanon-kraven som uttryck för en kultur- och samhällsanalys där kopplingen till människors faktiska livsvillkor helt saknas. Välutrustade skolbibliotek är högst sannolikt mer effektiva än litteraturlistor för att skapa känsla för böcker och bokläsning.
Utbyggda möjligheter till kulturupplevelser och kulturskapande i socialt utsatta bostadsområden torde likaså vara ett säkrare sätt att öka kulturintresset hos invånarna. Och det känns tidstypiskt att sådana praktiska åtgärder ägnas ett tämligen förstrött intresse, medan symbolåtgärder som en litterär kanon lyfts till politik på högsta nivå.
