Anne-Marie Lindgren: Kulturen ska vara frigörande – inte normerande

En inte obetydlig del av den senaste partiledardebatten i tv upptogs av en ”diskussion” mellan SD och L om att kommunala bibliotek anlitar dragartister som sagoläsare för barn.

Många har muttrat över att det fick ta mer tid än stora frågor som, exempelvis, säkerhetsläget och Natomedlemskapet. Det är, sakligt sett, en berättigad kritik.

Men tv-debatten handlade i praktiken om något mer än enstaka sagostunder. Under den ligger hela SDs – insnävande – syn på kultur och kulturyttringar, som i sin tur rymmer en strävan efter lika begränsande regler för människors liv.

Vilket tydligt kom fram i ett tweet från förra – och ett tag i höstas tilltänkte nye – talmannen Björn Söder.  Som skrev att ”kulturkriget har börjat. Och nu ska konservatismen vinna”. Han fortsatte med att ”den dekadenta vänsterns kulturpolitik” som var resultatet av ”ohämmat socialistiskt inflytande” snart skulle vara ”ett minne blott”.

Björn Söder och hans inflytande i SD ska inte underskattas. Han säger det som många SDare faktiskt tycker. Man undrar vad som händer den dag Jimmie Åkesson inte längre anser det taktiskt nödvändigt att tona ner det.

”Dekadent”, förresten – associerar inte det ordet och det här ogillandet av dragartister till den kamp mot ”entartete Kunst” som fördes av den tyska nazismen?

Men vad är egentligen konservativ respektive socialistisk kulturpolitik?

Ska vi ta ”socialistisk” bokstavligt bör vi se till kulturpolitiken i det land som uttryckligen kallade sig ”socialistiskt”, alltså Sovjetunionen. Den var uppfostrande till sin natur, predikade enbart den godkända moralen och den nationella enigheten, avvisade det sökande och experimentella, och saknade varje spår av mångkultur.

Faktiskt påminner detta rätt mycket om det som verkar vara SDs kulturpolitiska linje: givna ramar i enlighet med etablerade normer och nationell identitet, fast det i deras fall handlar om ”svenskhet” och inte marxism-leninism. Fundamentalismen är densamma.

Kulturpolitik, regler och villkor för konstnärligt skapande och för kulturbärande institutioner som bibliotek och museer, spelar en stor roll för SD. Och det handlar om ett uppfostrande och normgivande, och i förlängningen förbjudande, synsätt. ”Kulturkriget”, som Söder efterlyser, handlar i det perspektivet om mycket mer än om vem som ska tillåtas läsa sagor på de kommunala biblioteken.

Så vad är det för kultursyn socialdemokratin sätter emot SDs? Låt oss höja blicken över enskilda kulturyttringar och de administrativa formerna och se på utgångspunkterna.

Då är det bra att börja med början. Med kärnan. Med den längtan, och strävan, efter kunskaper och skapande, som syns där så tydligt i arbetarrörelsens barndom. Hos människor med kort skolgång, med mycket långa arbetsdagar och ofta tungt fysiskt arbete; man kunde tro att de inte skulle haft tid eller ork över för annat.

Men som ordnade föreläsningar och studiegrupper. Som bildade sångkörer och orkestrar och teatergrupper. Som deklamerade dikter på mötena. Som ordnade med bibliotek i de Folkets Hus de byggde – Gershedens Folkets Hus som nu finns på Skansen är exempel på det.

Det fanns naturligtvis ett politiskt syfte: arbetarklassen skulle skaffa sig kunskaper både för att visa sig värdiga rösträtten (arbetarnas brist på bildning var faktiskt ett av de konservativas argument mot den allmänna rösträtten) och för att förbereda för det framtida övertagandet av makten.

Men det var inte det enda.

Det handlade om att få bli en självständigt tänkande varelse, som med kunskapen om världen och samhället som grund kunde ta sina egna beslut. Det handlade om rätten att få utvecklas och växa som människa.

Socialdemokratisk skol- och kulturpolitik har formats av dessa erfarenheter av att stå utan tillgång till kunskap och kultur. En bärande princip blev att den tillgången måste finnas för alla. Det förutsätter ett betydande mått av samhällelig finansiering. ”Marknaden” klarar det inte.

En annan bärande princip vad gäller kulturen är att innehållet i verksamheterna inte får styras politiskt. Det är åsikts- och yttrandefriheten som måste gälla. Det handlar både om kulturskaparnas frihet, och om mottagarnas frihet att få möta olika synsätt och olika infallsvinklar. Det behövs för att utveckla det självständiga tänkandet.

Här går en klar skiljelinje mot SD. De vill – vad än Tidöavtalet säger om ”armslängds avstånd” – uppenbart hålla undan en del åsikter ur kultutbudet. Deras grundsyn är att kulturen ska verka normerande, inte frigörande. Dessvärre finns liknande tendenser även från vänsterhåll, fast då är det förstås andra åsikter som ska hållas undan. Vänstercensur är, förstås, inte ett dugg mer försvarlig än högercensur.

Däremot ska, återigen förstås, också kulturella verk kunna kritiseras och diskuteras för sina åsikter; kritik är inte censur, det är en del av yttrandefriheten

Att hävda både den frihet kulturskapare och kulturinstitutioner måste ha att forma sitt innehåll, och den frihet andra måste ha att kritisera det är också en del av kulturpolitiken!

Fotnot: Denna analys ingår i en serie där Anne-Marie Lindgren diskuterar hur klassisk socialdemokratisk ideologi och samhällsanalys förhåller sig till dagens ekonomi och samhälle.