Anne-Marie Lindgren kommenterar: Det bör gå att ha regler mot hets mot religiösa grupper

Hur ser yttrandefrihet ut? Salwan Momika i Rinkeby i augusti där han planerade en koranbränning. Foto: Pontus Lundahl/TT

Det finns målkonflikter i politik och samhällsarbete; två mål som tagna var för sig kan ses som önskvärda går inte att förverkliga samtidigt. Det går exempelvis inte att samtidigt ha en väl utbyggd skattefinansierad välfärd, och låga skatter på kapital och arbete.

Det finns också moraliska konflikter där två principer, som var och en för sig är demokratiskt central och nödvändig att upprätthålla, kommer i vägen för varandra.

Det är den sortens konflikt koranbränningarna skapat.

Å ena sidan finns yttrandefriheten, å andra sidan rätten till fysisk trygghet i offentliga miljöer.

Å ena sidan finns rätten att i åsiktsfrihetens och mångfaldens tecken kritisera både politiska åsikter och religiös tro man inte själv delar, och det måste de kritiserade acceptera. Å andra sidan finns skyldigheten att i toleransens och mångfaldens tecken respektera att andra människor har andra åsikter och andra trosuppfattningar än man själv har.

Och det borde påverka kritikens former.

Rätten att bränna Koranen har tydligtvis skapat risker för terrorattacker. Hur stor risken realt är går inte att veta, men den finns uppenbart. Och jag kan tycka att de som menar att alla ingripande mot brännandet måste avvisas, av omtanke om tryckfriheten, litet för ofta gör halt inför frågan vilket pris det kan betinga.

Fullt så enkelt som att hoten försvinner bara vi tydligt visar att vi inte tänker vika oss för dem är det, dessvärre, inte.

Riskerna är inte bara yttre hot. Riskerna ligger också i de spänningar inom vårt eget samhälle som koranbränningarna kan skapa – eller snarare bygga på, för de har redan börjat växa.

Det råkar ju dessutom vara så att det är precis den sortens spänningar som koranbrännarna vill skapa. Varken Paludan eller Momika är att se som förkämpar för yttrandefrihet; de utnyttjar den mycket medvetet för politiska syften som snarare handlar om frihetsinskränkningar.

Visst, yttrandefriheten möjliggör den sortens utnyttjande. Och måste få göra det, därför att vi annars hamnar i omöjliga bedömningar av vad som ska vara tillåtet och otillåtet – med enorma risker för godtyckliga inskränkningar.

Yttrandefriheten måste försvaras, ja. Men kanske, trots allt, törs man påminna om att den redan har vissa begränsningar?

Anne-Marie Lindgren

Men i försvaret för de demokratiska rättigheterna måste också ligga demokratins rätt att försvara sig mot dem som hotar demokratin.

För de spänningar, som koranbrännarna är ute efter att skapa, innebär också risker för demokratin.

Yttrandefriheten måste försvaras, ja. Men kanske, trots allt, törs man påminna om att den redan har vissa begränsningar?

Hets mot folkgrupp är inte tillåten, inte heller förtal. Man får inte avbryta gudstjänster för att protestera mot religionen, och man får inte sittstrejka på motorvägen för att kräva hårdare miljöpolitik.

Om vi klarar den sortens regler, med de avvägningar det kan kräva, borde vi väl kunna klara en eller annan regel om hets mot religiösa grupper?

Det är under alla omständigheter nödvändigt att tydligt markera att även om kränkande kritik är laglig, så betyder det inte att samhälle och stat står bakom den.

Även Paludans yttrandefrihet måste värnas, men sannerligen inte hans åsikter. Mot dem är det nödvändigt med kritik, och markeringar, från demokratins alla försvarare – och dit hör självklart de politiska organ som är valda just för att göra det.

Och där finns en mycket oroande fråga: Klarar dagens regering, med dess beroende av ett parti som också driver på sådana spänningar, det försvaret?

  • Läs mer: Intervju med Magnus Hjort, vikarierande generaldirektör vid Myndigheten för psykologiskt försvar, om vilka krafter som ligger bakom den informationspåverkan som flödar i spåren av korankrisen.