Anne-Marie Lindgren: Klyftan mellan S och L är djupare än på länge

Foto: Andréia Bohner och Frank Vincentz/Wikimedia

Den moderata partiledarstriden för halvtannat år sedan ledde till en debatt om liberalkonservatismens vara eller inte vara.

”Liberalkonservatism” är alltså beteckningen på en politik strömning som anser sig förena liberalismens syn på marknadsekonomi med konservatismens syn på traditioner och nationell kultur. Nya Moderaterna beskrevs som en sådan liberalkonservativ skapelse.

Man får dock leta en hel del efter traditionell kulturkonservatism i Reinfeldterans politik. Nya Moderaterna var till dominerande del en liberal, i vissa avseenden nyliberal, skapelse. Som trots en del mutter från traditionella högermän ändå accepterades, därför att den uppfyllde den gamla drömmen att få bort Socialdemokraterna från regeringsmakten. När den inte längre gjorde det, var krisen för partiet ett faktum. En snabb högersväng in i traditionellt konservativa värderingar följde. Det förklarar dagens turbulens inom Alliansen.

Oenigheten syns som motsatta uppfattningar om stöd från SD. Utåt förklaras det mest som olika syn på SDs demokratiska pålitlighet. Tittar man litet närmare handlar det om just skillnaden mellan konservatism och liberalism. Inte vad gäller synen på ekonomi, för alla fyra allianspartierna är marknadsliberaler (för att inte sägas marknadsfundamentalister), men väl vad gäller sådant som kulturella, nationella värden, migration, internationalism.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Det är inte förvånande att de två allianspartier, M och KD, som har rötterna i konservatismen, inte ser några avgörande svårigheter med att samverka med SD.”[/blockquote]

Och det är inte förvånande att de två allianspartier, M och KD, som har rötterna i konservatismen, inte ser några avgörande svårigheter med att samverka med SD, medan de två utpräglat liberala partierna, L och C, slår bakut.

Statsvetare brukar säga att vi utöver den traditionella vänster-högerskalan fått ännu en skala, frihetligt-auktoritär (kallad GAL-TAN). Det är uppenbart den senare som skapar konflikten inom Alliansen. Konflikten hade säkert varit hanterbar, om det nu inte hade varit för risken för M att tappa ännu fler väljare till SD. Nu måste M profilera sig i icke-liberala frågor, och då kärvar kontakterna med L och C.

På vänster-högerskalan står allianspartierna fortfarande helt eniga. Den skalan förklarar sin tur varför L och C, trots ovilja mot allt vad samröre med SD heter, har så svårt att tänka sig någon form av samarbete med S.

I år firar vi minnet av överenskommelsen om den allmänna rösträtten. Kampen för den hade drivits av liberaler och socialdemokrater i samverkan, och det var en liberal-socialdemokratisk regering som baxade reformen genom riksdagen. Sedan skildes partiernas vägar, men dåvarande Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) stödde oftast de sociala reformer som S-regeringen föreslog under decennierna efter andra världskriget. Och FP-ledaren Bertil Ohlin var – kanske förvånande för många i dag – anhängare av aktiv statlig ekonomisk politik.

Det är väl denna bakomliggande historia av (visst) samförstånd som gör att många i dag vill tro på möjligheterna av ett S-L-samarbete. Men det finns ju liberalism och liberalism.

Vad gäller den politiska liberalismen, alltså rösträtt, yttrande- och tryckfrihet, sekulär lagstiftning med mera, är enigheten mellan S och L lika stor i dag som för 100 år sedan.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Problemet i dag är att det just inte finns några socialliberaler kvar, åtminstone inte i L.”[/blockquote]

Socialliberaler och socialdemokrater har på det hela taget inte heller svårt att bli överens. Problemet i dag är att det just inte finns några socialliberaler kvar, åtminstone inte i L. För L domineras i dag helt av den ekonomiska liberalismen, marknadstänkandet – där ”marknad” helt enkelt definieras som företagarintressen, oavsett vilka problem det kan skapa för andra samhällsgrupper.

Det går inte ihop med inställningen hos S, att det behövs motvikter till vinstintresset, som samhälleliga regelverk, starka fackföreningar och miljölagstiftning, för att skydda andra intressen.

Styrmekanismerna i ekonomin är den klassiska klyftan mellan S och L, och den är djupare nu än på åtskilliga decennier. Och det är Liberalernas tragedi i dag att de inte förstår att deras snävt definierade ekonomiska liberalism bidrar till dagens hot mot de andra liberala värdena, de politiska och sociala…