Anne-Marie Lindgren: Hur tänkte regeringen med energipolitiken?

Regeringen avser att minska reduktionsplikten, det vill säga kravet på inblandning av biobränsle i bensin och diesel, från dagens 30,3 procent. Det är något oklart hur stor minskning man tänker sig, men i valrörelsen uttalade sig flera av regeringspartierna för en sänkning till EUs miniminivå, sex procent. Det senare tyder på att de inte kände till att EU-kommissionen lagt ett förslag om höjning till miniminivån till 13 procent. Men även den nivån innebär ju en kraftig sänkning för svenskt vidkommande.

Förslaget har kritiserats hårt, bland annat av Energimyndigheten, från forskningen och – intressant nog – från drivmedelsföretagens branschorganisation. Med kraftigt minskad reduktionsplikt blir det svårt att nå de utsläppsmål som gäller för transportsektorn. För med högre andel bensin eller diesel i tanken ökar förstås utsläppen; enligt Energimyndigheten skulle en sänkning till sex procents inblandning av biobränslen innebära att sex miljoner ton koldioxid mer släpps ut från biltrafiken.

Ställd inför frågor om detta svarar näringsminister Ebba Busch att man ska lösa problemet med ”elektrifiering”, varmed väl avses fler elbilar och laddhybrider.

Och visst, det är en av de metoder som det redan satsats på. Förra året utgjorde laddbilar kring 60 procent av antalet nyregistrerade personbilar. Men totalt utgör sådana fordon ännu så länge mindre än tio procent av alla personbilar, och andelen är ännu lägre när det gäller lastbilar. Det kommer att ta tid innan alla fossildrivna fordon fasats ut; målet är satt till 2045. Antalet nyregistrerade personbilar förra året var cirka 325 000, varav alltså cirka 60 procent var elbilar eller laddhybrider. Det ska jämföras med totala antalet personbilar i trafik, nära fem miljoner (4 986 750 enligt Sveriges officiella statistik).

Som sagt, elektrifieringen är en långsiktig process. De ökade utsläppen som följd av minskad reduktionsplikt kommer omedelbart.

Regeringen har samtidigt, med en dags varsel, meddelat att den särskilda klimatbonusen för köp av icke-fossildrivna personbilar ska avskaffas helt. Man kan förstås, som regeringen gör, tycka att när nu bensin- respektive laddbilar kostar ungefär lika mycket behöver priset på de senare inte längre subventioneras.

Men om man – som regeringen – vill satsa på ”elektrifiering” av biltrafiken för att kompensera för minskad reduktionsplikt, då är det väl ologiskt att ta bort den lilla extra moroten för att köpa en bil som inte går på bensin?

Samma tänkande – åtgärder som direkt ökar utsläppen och som ska motverkas med förbättrad teknik som kan slå igenom först långt senare – syns i förslaget om sänkt koldioxidskatt för kraftvärmeverk. Det kan misstänkas leda till ökade utsläpp. Samtidigt vill regeringen satsa på teknik för infångning och lagring av koldioxid (CCS). Vilket i sig inte är fel, men det är helt uppenbart en fråga om åtskilliga år innan den kan få något genomslag. Inte minst när det gäller lagringen återstår åtskilligt att både utreda och hantera.

Det som alla forskare påpekar, att teknisk utveckling måste kombineras med förändringar i livsmönstren, är en insikt som regeringen verkar ha mycket svårt att ta till sig.

En miljöpolitisk egendomlighet är att regeringen tar pengar från järnvägen för att i stället lägga dem på ökat vägunderhåll – eller, om man så vill, omfördela pengar från kollektivtrafik till biltrafik. Satsningen på vägunderhållet är specialinriktat mot lands- och glesbygden, och det är förstås fullt möjligt att det är sakligt motiverat. Sakligt motiverat att ta pengarna från järnvägen är det däremot inte, inte med de stora problem järnvägen har i dag, och med de stora problem det orsakar i form av förseningar och inställda tåg. Som i sin tur, i de stora tätortsregionernas pendlingsområden, leder till problem för folk att ta sig till och från jobbet.

Med viss risk för att folk tar bilen i stället.

Förra budgetomgången röstade de nuvarande regeringspartierna bort stödet till energieffektivisering i flerbostadshus – en miljöpolitisk dumhet, eftersom energieffektivisering är ett dokumenterat säkert sätt att få ner förbrukningen. Nu tycks partierna ha fattat åtminstone själva principen, för den föreslår nu pengar till just energieffektivisering i bostäder. Fast bara i småhus… Man blir litet trött.

Det är en underlig brist på konsekvens i regeringens miljöpolitik som stärker den misstanke man kunnat ha länge, nämligen att partierna inte förstått allvaret i klimatproblemet och följaktligen inte heller att miljöaspekterna måste vägas in inom ett stort antal andra politikområden. Inte minst finns en (över)tro på att problemen kan lösas genom teknisk utveckling, där man dessutom räknar in icke-färdigutvecklade metoder som redan säkerställda. Det som alla forskare påpekar, att teknisk utveckling måste kombineras med förändringar i livsmönstren, är en insikt som regeringen verkar ha mycket svårt att ta till sig.

Det finns målkonflikter mellan klimatkraven och kraven från andra politikområden, javisst. Men man löser inte målkonflikter genom att blunda för dem. Vettiga lösningar kräver tvärtom oerhörd klarsyn för att konflikten finns – och att den måste hanteras.