Anne-Marie Lindgren: Höginkomsttagare får både subvention och sänkt skatt

Borgerlighetens skattepolitik – både de direkta skattesänkningarna och de olika skattesubventionerna – har systematiskt gynnat hushåll med högre inkomster. Men det har man förstås aldrig låtsats om utan hela tiden använt argumentet att det gynnar sysselsättningen. Antingen därför att sänkta skatter och skattesubventioner skapar fler jobb eller genom att de får folk att gå upp i arbetstid.

Man kan förstås se det som en intressant moralfilosofisk fråga om fördelningspolitiska orättvisor som samtidigt ökar sysselsättningen är försvarbara, kanske rent av rimliga. Men åtminstone två förutsättningar ska vara uppfyllda för att frågan ska vara värd att diskutera. Nämligen a/ att det över huvud taget inte är möjligt att öka sysselsättningen utan dessa orättvisor, samt b/att åtgärderna verkligen får tydliga positiva effekter för sysselsättningen.

Väldigt ofta, visar det sig när utvärderingarna börjar komma, blir den där jobbeffekten inte alls vad man tänkt sig.

• Jobbskatteavdragen har fördelat om sysselsättning från offentlig till privat sektor. Men förändringarna i den totala sysselsättningsnivån avviker på sin höjd marginellt från vad man kan vänta sig i förhållande till konjunkturförlopp och demografisk utveckling.
• Andelen deltidsarbetande har inte minskat, för de som jobbar ofrivillig deltid kan inte välja att gå upp i tid, även om de skulle vilja. Och de som frivilligt jobbar deltid har ingen anledning att jobba mer, när skattesänkningen ger mer pengar i handen för samma kortare arbetstid som förut.
• Förändringen av de så kallade 3:12-reglerna – som gör att ägare till fåmansbolag kan göra om lön till kapitalavkastning och med det få lägre skatt – fick ett antal småföretag att göra om sig till fåmansbolag. Några nya jobb blev det just inte.
• Slopandet av värnskatten har inte fått högavlönade att skaffa sig extrajobb.

Och så har vi rutavdraget…

Det skulle ge jobb till lågutbildade flyktinginvandrare. Och ja, rutföretagen har en högre andel utrikesfödda anställda än genomsnittet för arbetsmarknaden. Men andelen är, för det första, litet lägre än hos företag med liknande arbetsuppgifter (kommunalt finansierad hemtjänst exempelvis) men lägre andel rutuppdrag.

För det andra utgör flyktinginvandrare bara en mindre del av de utrikesfödda anställda. Den större delen har europeisk bakgrund, huvudsakligen EU-länder. Och även om det kan anses berömvärt att vi bidrar till att minska arbetslösheten inom unionen så var det väl, trots allt, inte riktigt det som var syftet.

Hur många verkligt nya jobb rutavdraget skapat går inte att beräkna med säkerhet. Till en del har det ju undanträngningseffekter, när köparna använder pengar till att köpa städtjänster i stället för till annan konsumtion. Dock kan man konstatera att antalet – vare sig man räknar anställda personer eller räknar om antalet redovisade arbetstimmar till heltidstjänster – ligger långt under de siffror som optimistiskt antogs skulle bli följden, när ”reformen” en gång i världen introducerades.

Ändå fortsätter borgerligheten att trosvisst hävda avdragets alla fördelar för att få lågutbildade i arbete, nu senast när avdraget utvidgades till ett antal ytterligare tjänster. Men jobbeffekterna av ett avdrag för att låta folk gå iväg med ens smutstvätt till en tvättinrättning, eller montera upp möbler hemma, torde vara ytterligt marginell. Få personer torde tycka det vara värt att betala (för hälften får man betala själv) för sådant som barn eller vänner kan hjälpa till med.

Och vilken fot in på arbetsmarknaden, vilka möjligheter att komma vidare, ger den sortens påhugg?

Sannolikt inga alls – några möjligheter att utveckla yrkeskunskaper ger de ju inte. Däremot finns det nog skäl att varna för rena fuskmöjligheter, ungefär som med assistansersättningen – som öppnas för skrupelfria företag. Inte minst med hjälp av hithämtad arbetskraft…

Man kan, hjälpligt, motivera ett avdrag för städhjälp hos barnfamiljer, inte så mycket av sysselsättningsskäl som att det under de mest pressade småbarnåren kan ge en verklig avlastning. För andra avdrag finns knappast ens den motiveringen – än mindre då sysselsättningsskäl. De kan ses som en ren subvention av privat tjänstekonsumtion till familjer med höga löner – för det är de som utnyttjar dem.

Och varför man ska subventionera högavlönades privatkonsumtion, samtidigt som de fått kraftigt sänkta inkomstskatter, det är omöjligt att hitta några sakliga argument för. Det handlar om intressepolitik, inte ett dugg annat.

Den nu föreslagna utökningen av rut, och höjningen av taket, kommer inte att få några särskilda sysselsättningseffekter, och inte heller några nämnvärda effekter för statskassan – det kommer att vara så få hushåll som kommer att utnyttja detta.

Men symbolvärdet, att utöka subventionsmöjligheterna för välavlönade familjers privata tjänstekonsumtion, samtidigt som vi har stora resursproblem inom den skattefinansierade vård och omsorg som alla medborgare har rätt till – det är förödande.