Anne-Marie Lindgren: Högerns ekonomiska politik är bekymrande

Det finns en punkt jag hoppas att Sverigedemokraterna vinner i regeringsförhandlingarna, nämligen frågan om nivån arbetslöshetsersättningen. M, KD och L vill sänka den, medan SD vill permanenta den temporära höjning som gjordes under pandemin.

Som sagt, här får man verkligen hoppas att SD vinner.

Att sänka ersättningar som redan är låga till ännu lägre nivåer i ett läge där kostnaderna för mat, energi och bostad rusar i höjden är en orimlighet från rent mänskliga utgångspunkter – hur har man tänkt sig att folk ska överleva? Att göra det i ett läge där vi dessutom möter en klar risk för lågkonjunktur och ökad arbetslöshet är samhällsekonomiskt vansinne.

Lågkonjunktur och arbetslöshet betyder sjunkande efterfrågan. Sjunkande efterfrågan betyder att företagen får sälja mindre, fler blir arbetslösa och efterfrågan sjunker ännu mer. Man ska inte förstärka det genom att sänka sociala ersättningar och med det köpkraften hos den växande gruppen arbetslösa. Arbetslöshetsersättningen ska i det läget tvärtom ligga på en sådan nivå att den dämpar raset i efterfrågan och bromsar det negativa konjunkturförloppet.

På ekonomspråk heter det att arbetslöshetsersättning på rimliga nivåer fungerar som en automatisk stabilisator av ekonomin i en lågkonjunktur. En färsk rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) – ”Samspel för stabilitet” – betonar, bland annat, just de automatiska stabilisatorernas betydelse. Rapporten är skriven av tre kända nationalekonomer ur ett strikt ekonomiskt perspektiv.

Till detta perspektiv kan man lägga att det moderata argumentet för ständigt sänkta sociala ersättningar, alltså att det ska förmå folk att ge sig ut och skaffa jobb, inte är avpassat för en lågkonjunktur. För i en lågkonjunktur är det brist på jobb, och många kommer att tvingas gå arbetslösa hur många de än söker.

Sedan är det en annan sak att den här teorin om sänkta ersättningars förmåga att få fler i arbete över huvud taget inte stämmer så värst bra, med den struktur arbetslösheten har i dag. Större delen av de långvarigt arbetslösa, det vill säga den grupp som bara är arbetslös en kortare period mellan två jobb, består av personer som står långt från arbetsmarknaden. Det beror på sådant som för låg utbildning, otillräckliga yrkeskvalifikationer, dåliga kunskaper i svenska, hälsoproblem, etc. Vilket betyder att de har mycket svårt att få anställning, hur mycket de än söker – och sänkta ersättningar påverkar inte det ett enda dugg.

Moderaterna har en kolartro på ekonomiska incitament som metod att påverka människors beteende i en eller annan riktning. Och verkar aldrig kunna fatta att folk reagerar mycket olika på sådana styrmedel, både beroende på livsvillkor i övrigt – och på vilka möjligheter de alls har att reagera på dem.

Det finns många skäl att vara kritisk – och orolig – för den ekonomiska politik som Moderaterna vill driva. Som bland annat innehåller stora skattesänkningar i kombination med stora utgiftsökningar, bland annat för försvaret, polisen och subventioner av de stigande energipriserna. Utgifter som helt uppenbart måste finansieras med ökade statliga lån. Med åtföljande ökning av statens ränteutgifter…

Risken förefaller mig uppenbar att vi kan hamna i samma krisläge som 1992, när regeringen Bildt totalt lyckats missuppfatta det ekonomiska läget – och följaktligen förvärrat det.

Det är exakt den politik som just ha sjösatts av den brittiska högerregeringen. Med en kraftig finanskris som följd. För finanssektorn tyckte inte att det där med växande statlig upplåning och med det växande statsskuld och ökade ränteutgifter lär särskilt förtroendeingivande. Så pundet sjönk, räntorna på bostadslån steg kraftigt och statsobligationerna tappade värde. Det senare skapade ett kritiskt läge för många pensionsfonder, med en stor del av kapitalet placerat just i statsobligationer; i flera fall tycks det ha varit risk för konkurs.

Riksbanken, Bank of England, fick gå in och stödköpa statsobligationer och det dämpade oron. Men bostadslåneräntorna, och med det boendekostnaderna, ligger kvar på en högre nivå än tidigare. Vilket innebär att de utlovade skattesänkningarna kommer att gå åt för att betala de högre räntorna, inte till att – som tänkt – öka efterfrågan i ekonomin.

Ekonomi är ett komplext system. En åtgärd som kan vara befogad för att nå ett visst syfte kan skada ett annat. En åtgärd som får positiva effekter i ett visst läge kan vara verkningslös, eller skadlig, i ett annat. En åtgärd som strikt ekonomiskt är motiverad kan få orimliga sociala effekter.

Och så vidare.

Det finns många skäl att vara bekymrad över den ekonomiska politik som M har lagt fram i valrörelsen, inte minst med tanke på det som hände när den brittiska regeringen provade exakt det receptet. Risken förefaller mig uppenbar att vi kan hamna i samma krisläge som 1992, när regeringen Bildt totalt lyckats missuppfatta det ekonomiska läget – och följaktligen förvärrat det.

Socialdemokraterna fick den gången rycka in som räddare, eftersom den tidens högerpopulistiska parti, Ny Demokrati, inte var något att hålla i handen när det blåste hårt. Kanske vi ska börja diskutera på vilka villkor vi är beredda att göra det nu?