Anne-Marie Lindgren: Grundlagen gäller även entreprenörer

Nättidningen Bulletin var berömd långt innan första numret hade kommit. Den skulle bli både en högkvalitativ nyhetstidning – New Times åberopades som förlaga – och en inspiratör för den nya konservativa idédebatt som växer fram i många europeiska länder.

Den levde väl aldrig upp till vare sig den ena eller andra ambitionen, men vad den framför allt lär bli ihågkommen för är den fullständigt magnifika konfrontationen mellan ägare och redaktion, som just nu utspelas inför öppen ridå. Och som högst sannolikt innebär projektets död.

Någon jättehändelse är det i och for sig inte; effekterna stannar inom den lilla kretsen närmast berörda. Men det finns delar i förloppet som kan ses som tidstypiska och som speglar attityder och förhållningssätt som har bäring på mer än tidningsvärlden, och som alltså kan vara intressanta att granska mer allmänt.

Dessutom kan man ju se ironin i att en våldsam personalrevolt mot ägarmakten utspelas just på en högertidning.

Dessutom kan man ju se ironin i att en våldsam personalrevolt mot ägarmakten utspelas just på en högertidning, där de ledande företrädarna för den upproriska personalen är konservativa opinionsbildare…

För det är vad det handlar om – ägarna och redaktionen/de anställda har haft olika uppfattning om vem som ska bestämma över hur produkten ska se ut. Vanligtvis är det onekligen ägarna som har den rätten, med de begränsningar som ställs av miljö- och konsumentlagstiftning. Men för tidningar gäller särskilda, lagfästa regler: den som helt och hållet har rätten att avgöra vad som ska publiceras – det vill säga hur produkten kommer att se ut – är den ansvarige utgivaren. Vilken som regel är en av chefspersonerna på tidningen.

Det här är alltså en särskild regel just för tidningsföretag, Och det har förstås att göra med att tidningar är en annan typ av produkt än, exempelvis, bilar eller köksutrustning. Tidningar är bärare av den grundlagsfästa yttrandefrihet som inte får begränsas av vare sig politiska eller ekonomiska makthavare, och det finns en publicistisk etik som  alla – i princip åtminstone, om sedan alla verkligen lever upp till den är en annan historia – ska följa.

Det kan uttryckas som att för tidningar finns andra mål för verksamheten att hålla sig till än enbart högsta möjliga avkastning för ägarna. Tidningar måste för all del ta kommersiella hänsyn eftersom tidningar som alla andra företag måste kunna betala sina kostnader. Men det centrala är alltså att lagar och regelverk tydligt markerar att de faktiskt finns ett antal icke-finansiella mål för verksamheterna – regler som alltså inte finns för andra företag.

Det är uppenbart att Bulletins ägare helt enkelt inte förstått just tidningsföretags särart. Ägarna har uttalat att publiceringsreglerna (inklusive, tydligen, Tryckfrihetsförordningen – som är en grundlag) inte är tillämpliga på ”entrepreneurellt” företagande. Det senare låter som den vanliga företagarromantiska bilden av den djärva nytänkaren som trotsande regler och konventioner bryter mark för nya och mycket framgångsrika affärsmodeller. I den mån folk som sitter fast i gamla tankar – anställda, till exempel – har invändningar är det ingenting att bry sig om.

Tankarna känns igen från en del andra av den nya tidens ”entreprenörer” – inte minst uppfattningen att man i kraft av sina bättre idéer inte behöver bry sig om vare sig gällande regler eller kunskaperna hos folk som vet vad jobbet kräver.

Man kan faktiskt på ett övergripande plan hitta likheter med NKS-affären. Där var det också nya moderna idéer som skulle sjösättas. Då fick dumma upphandlingsregler inte stå i vägen, och för att hindra gammalmodigt tänkande från att kasta grus i maskineriet tillsattes en specialenhet, skild från övrig förvaltning, att driva hela projektet med hjälp av inhyrda konsulter. Personalen som skulle göra jobbet enligt den nya fantastiska vårdmodellen ansågs inte intressant att höra.

Resultatet kunde, som bekant, ha blivit bättre. Och hade högst sannolikt blivit det, med litet mer respekt för såväl gällande regelverk som det professionella kunnandet hos vårdpersonalen.

Tidningsproduktion är, som sagt, något annat än tillverkning av cyklar. Det är vård och undervisning och omsorg också. Ingen verksamhet kommer undan kraven på vare sig kostnadstäckning eller rationell resursanvändning, men verksamheter som innefattar samhällsmål – det må vara yttrandefrihet eller sjukvård tillgänglig för alla – måste drivas enligt en delvis annan ekonomisk logik än den som gäller för renodlat kommersiella produkter. Överskott/vinst på verksamheten är inget mål i sig, som för kommersiella affärer – allra minst om det åstadkoms till priset av brister i verksamheten.

Att det är mer än hög tid att göra upp med det feltänkande som anpassningen till näringslivets styrmekanismer innebär börjar bli uppenbart långt in i borgerliga kretsar. Bulletin-historien visar att det också finns skäl att se upp med entreprenörsromantiken även inom privatägda verksamheter.

Lagar, allra minst grundlagar, och andra regelverk får man faktiskt lov att ta på allvar, hur goda affärsidéer man än anser sig ha.