Anne-Marie Lindgren: Förneka inte de materiella begränsningarna

[vc_row][vc_column][vc_single_image image=”8709″ img_size=”full” add_caption=”yes”][/vc_column][/vc_row][vc_row][vc_column][vc_empty_space height=”10″][vc_message]Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media[/vc_message][/vc_column][/vc_row][vc_row][vc_column][vc_column_text]Skärpningarna av flyktingpolitiken 2015 visar på spänningen mellan idéburna värden och materiella begränsningar, skriver statsvetaren Katarina Barrling i en artikel i tidskriften Kvartal (2016:2): ”När materiella begränsningar som förnekats under lång tid plötsligt gör sig påminda kan omsvängningen bli kraftig”.

Det är en träffande beskrivning.

För det var ju vad tvärvändningen handlade om: inte en plötslig framstormande främlingsfientlighet, utan en besvärande upptäckt av bristen på kapacitet att ta emot.

Den bristen tvingade fram insikten att det inte räcker med idealism. Kan man inte bygga under den med materiella resurser är risken, dessvärre, att de goda intentionerna bara får negativa följder.

Erkännandet av att mottagningskapaciteten inte är obegränsad öppnade för en mycket mer bekymrad debatt om att integrationspolitik inte heller är en fråga bara om god vilja utan rymmer både problem och konfliktytor.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Vi har en nästan rakt motsatt debatt om flyktingmottagning och integration än för några år sedan.”[/blockquote]

Vi har en nästan rakt motsatt debatt om flyktingmottagning och integration än för några år sedan. Då styrde moraliska och idealistiska imperativ. I dag handlar det om problem med jobb och skola, med gängkriminalitet dominerad av yngre män med utländsk bakgrund, och om kulturella friktioner kring sådant som kvinnors jämställdhet och sekulär lagstiftning mot helt andra typer av tankemönster.

De här problemen dök inte upp först 2015. De fanns tidigare också. Men inte minst rädslan för att gynna Sverigedemokraterna gjorde att de aldrig riktigt släpptes upp till ytan. Så det är inte konstigt att många nu står frågande inför dagens debatt. Och, eftersom hela den tidigare diskussionen byggde på ideologi, tolkar man också skiftet i ideologiska termer.

Jag känner igen det.

Nämligen skiftet från 1970-talets debatt till 1980-talets. Som visserligen inte handlade om asylinvandring, men om exakt det Katarina Barrling skriver om: hur ett dominerande, värderingsstyrt, politiskt paradigm kolliderar med kraftigt förändrade materiella betingelser.

Socialdemokratins 1970-tal handlade om de arbetsrättsliga reformerna, löntagarfondsdebatterna, ett partiprogram som optimistiskt menade att vi nu, efter förverkligande av den politiska demokratin och den sociala demokratin stod inför övergången till den ekonomiska demokratin.

Samtidigt var de materiella betingelserna i full färd med att förändras. Svensk industri genomlevde en kostnadskris och tappade konkurrenskraft, inflationen var tvåsiffrig, arbetslösheten ökade och nationalstaten höll på att tappa sitt grepp över flera av de ekonomisk-politiska instrument som varit så avgörande för folkhemsbygget.

1980-talet visade att det, dessvärre, inte handlade om tillfälliga, konjunkturella svängningar utan om djupgående förändringar i det som Marx kallade produktivkrafterna. Materiella förutsättningar, alltså.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Att partifolket inte hängde med, och att kraven på restriktivitet kom att tolkas som ett ideologiskt skifte, inte ett materiellt, är inte förvånande.”[/blockquote]

Det blev en väldigt plötslig förändring från löntagarfonder och ekonomisk demokrati till nödvändigheten att hålla igen löneökningar och dämpa den kommunala expansionen. Att partifolket inte hängde med, och att kraven på restriktivitet kom att tolkas som ett ideologiskt skifte, inte ett materiellt, är inte förvånande.

Det hade den sorgliga effekten att vi inte fick någon verklig debatt om hur de här förändrade materiella betingelserna skulle hanteras, i ett socialdemokratiskt perspektiv. Och när det, sådär kring 1990, blev alldeles utomordentligt uppenbart att det verkligen var fråga om stora förändringar, ja, då fanns det mest bara borgerlighetens lösningar att ta till.

Därav mina bekymmer inför dagens migrationsdebatt. Jag har inga som helst problem att acceptera att idéer och värderingar är politikens ledstjärna, men att de materiella förutsättningarna ofrånkomligen måste styra praktiken. Så snarare har jag problem med en debatt som förnekar de materiella betingelsernas betydelse.

Men just därför är det vi behöver diskutera HUR vi ska hantera dessa begränsningar så att de bäst stämmer med våra grundläggande värden.[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]