Anne-Marie Lindgren: Förebyggande åtgärder kräver resurser, Kristersson!

Några av Ulf Kristerssons rådgivare har tydligen lyckat övertyga honom om det som många vetat sedan länge, nämligen att hårdare straff och fler poliser inte räcker för att bryta gängkriminaliteten. Det krävs förebyggande åtgärder också, förklarar Kristersson, som ägnade hela sitt tal i Almedalen åt detta.

Öppningen är naturligtvis välkommen. Men dessvärre verkar hans förståelse för vad den typen av åtgärder kräver vara rätt dimmig.

Moderaterna har alltid individualiserat sociala problem. Fattigdom, arbetslöshet och långvarig sjukfrånvaro har alltid ansetts bero på bristande vilja och ambition hos den enskilde, så därför måste man sätta press på fattiga och sjuka och arbetslösa så att de skärper till sig och skaffar jobb.

Nu har detta individualiserande synsätt utvidgats till att omfatta också gängkriminaliteten. Den görs i huvudsak till en fråga om bristande föräldraansvar. Så den moderata politiken handlar om att stärka detta föräldraansvar.

Det är i och för sig sant att många gängkriminella kommer från dysfunktionella familjer, familjer där de vuxna själva har problem. Men det handlar då alltså om något större, och svårare, än om bristande vilja och ambitioner hos föräldrarna.

Det går att stötta och stärka även sådana familjer. Men vet man någonting alls om socialt arbete vet man att det är en lång process. Som dagens överbelastade och underfinansierade socialtjänst knappast har resurser till.

De åtgärder Kristersson nämner i sitt tal – fler hembesök av BVC, språkförskola och lovskola – handlar mer om integrationspolitik än socialpolitik. Det är inget fel på förslagen i sig. Det är naturligtvis sant att – som Kristersson säger – det inte är så lätt att vara förälder i ett nytt och främmande land, och det är bra att få stöd i den anpassningen. Och det är förstås också helt sant att när barn växer upp i en icke-svenskspråkig omgivning så kan det behövas extra åtgärder för att verkligen ge dem den nödvändiga språkträningen i svenska.

Men det är, för det första, åtgärder som kräver en hel del av nya resurser, eftersom det uppenbart handlar om större åtaganden än dagens. De pengar Tidöregeringen hittills anvisat för sådana åtgärder kan snarast kalllas symboliska; ”hundratals miljoner”, som Kristersson talar om, är det inte fråga om. Dessutom ska man komma ihåg att även om 100 miljoner låter mycket, så blir det inte särskilt mycket per kommun (292 stycken) räknat…

För det andra är det här fråga om åtgärder utöver den bas, som den generella välfärden ska stå för. Lovskola i all ära, men det centrala är ju faktiskt att den ordinarie skolan under ordinarie terminstid ska klara att ge eleverna de kunskaper som läroplanen säger att de ska få. Och om den basen urholkas – vilket den kommer att göra med regeringens nuvarande politik – så går det inte att kompensera med fler lovskolor För det tredje räcker vare sig BVC-besök eller språkträning mot de mer djupgående problem som handlar om sådant som psykiska trauman från tiden på flykt, om missbruk och våld i hemmet, om frånvarande fäder och felaktiga mansförebilder.

Och för det fjärde kvarstår de två stora, grundläggande sociala svårigheter som skapas av dels trångboddhet, dels knappa ekonomiska resurser. För att nu inte på ren svenska kalla det fattigdom.

Trångboddhet sliter på familjelivet. Trångboddhet gör det svårt att läsa läxor. Trångboddhet driver ut pojkarna ur bostaden. Och finns det inte vettiga alternativ att gå till, så samlas de på gator och torg – där gängen finns. Och kan locka både med spänning i tillvaron, status och inte minst pengar.

Att pengar – pengar att köpa det där som ”alla andra” har, eller helt enkelt pengar att hjälpa mamma att köpa mat med – inte är en obetydlig drivkraft framgår tydligt av de många välunderbyggda reportageböcker som kommit bara de senaste åren, som Evin Cetins, Diamant Salihus och Alexandra Pascalidous.

Då kan man känna sig närmast uppgiven inför den regeringspolitik som tydligt förklarat att det ska sättas (ännu) hårdare ekonomisk press på människor som lever på de mycket knappa villkor försörjningsstödet ger. Så att jobb man inte heller kan kan försörja sig på ändå ska bli attraktiva.

Och Moderaterna tycks tro att det finns sådana jobb att få för alla arbetslösa bara man slutar skämma bort dem med ”bidrag”.

Det är, visar erfarenheterna av allianspolitiken, falskt. Sänkta ”bidrag” betyder för de allra flesta bara just det. Och för de familjer som drabbas, ännu litet större risk att någon i familjen väljer andra alternativ.

Dessutom – låglönejobb, jobb med månadslöner kring 20 000 kronor som M verkar efterlysa, är ingenting som lyfter mångbarnsfamiljer ur vare sig fattigdom eller trångboddhet. Och löser de problem som följer ur detta.

Det är naturligtvis utomordentligt önskvärt att folk utan jobb kan hitta arbete. Men det är lika önskvärt att det är arbeten det går att försörja sig på.

Det kräver insatser som ger människor möjlighet att förstärka sina kvalifikationer.

Vilket Moderaterna verkar ha väldigt svårt att förstå.