Annons:
Annons:

Anne-Marie Lindgren: En hårdsmält sanning

29 december höll Morgan Johansson och Anders Ygeman en presskonferens om regeringens olika initiativ för att skapa bättre förutsätt­ningar så att personer med ett åter­vändande­beslut lämnar Sverige. Foto: Hadil Mohamed/Regeringskansliet.

Det må låta hårt att säga att personer utan uppehållstillstånd ska avvisas. Men ska vi ha en reglerad invandring måste reglerna också följas.

Det är många socialdemokrater som reagerat mot den hårda linje som Anders Ygeman företrädde i debatten mot Jimmie Åkesson om utvisningar/avvisningar av personer som inte fått uppehållstillstånd.

Javisst, det låter hårt och osympatiskt att utvisa folk som inte begått några brott eller gjort några andra fel. Och nej, det känns inte bra att skicka tillbaka människor till länder med hårda livsvillkor och odemokratiska styrelseskick.

Men vi har alltså inte fri invandring. Det krävs tillstånd att leva här, och för att få tillstånd måste man uppfylla vissa krav.  Och som en konsekvens av det ska den som inte fått tillstånd lämna landet – utvisas/avvisas.

(Not: ”Utvisning” och ”avvisning” är juridiskt sett olika saker, men rent praktiskt är innebörden densamma – vederbörande ska lämna landet. Sker detta inte frivilligt får polisen ta till tvång).

Det finns bred politisk enighet om reglerad invandring. Numera tycks det gälla både asylinvandring och arbetskraftsinvandring. Det finns däremot mycket skilda uppfattningar om hur hårda eller generösa reglerna ska vara. Den diskussionen har både ideologiska, moraliska och materiella dimensioner. 

För dem som, likt SD, är emot invandring av rent ideologiska skäl, uppstår inga moraliska problem med att avslå asylansökningar eller att avvisa folk. 

För dem som ser den moraliska förpliktelsen att ta emot folk på flykt, men samtidigt förstår att materiella resurser sätter begränsningar för hur stort mottagande vi klarar av, uppstår däremot just ett moraliskt dilemma – med åtföljande olust inför talet om avvisningar.

Om själva ordet ”avvisas” känns för hårt kan vi ju leta efter ett annat, men realiteten kvarstår: utan tillstånd att stanna ska vederbörande lämna landet.

Men dilemmat finns där, så fort man insett att vi inte klarar en helt fri invandring där alla som kommer hit också ska få stanna. Vi kan ha olika meningar om hur generösa reglerna för uppehållstillstånd ska vara, men varje begränsning av den fria rätten att invandra och bli kvar innebär att några måste avvisas. Så fort vi har regler sätter de en spärr, och gränsen innebär att somliga hamnar utanför den. Om själva ordet ”avvisas” känns för hårt kan vi ju leta efter ett annat, men realiteten kvarstår: utan tillstånd att stanna ska vederbörande lämna landet. 

Det kan vara en hårdsmält sanning, när den ställs mot enskilda människoöden och kolliderar med vår grundläggande instinkt att hjälpa och vara solidarisk. Men den är egentligen inte annorlunda än sanningarna inom välfärdssektorn, nämligen att materiella resurser alltid sätter gränser för det möjliga. Det finns, exempelvis, djupt moraliska och ideologiska argument för goda pensioner, men det är de materiella resurserna som avgör möjligheterna till det. Och resurserna kommer, här också, alltid att sätta en gräns.

Det är lätt att avvisa materiella argument som krassa, som oförståelse för problemet, brist på solidaritet eller förklädnad för andra ideologiskt grumliga skäl. Det stämmer förvisso ibland; SD är emot invandring av ideologiska skäl, inte materiella, även om de kan åberopa de senare. M är av ideologiska skäl fientliga till socialförsäkringar med ett hyggligt ekonomiskt skydd, även om de åberopar kostnadsskäl för att försämra trygghetssystemen.

Så det finns alla skäl att hålla isär de olika sorternas argument, granska dem noga och inte låta sig luras av förment ”realistiska” argument när det finns en bakomliggande värdering som styr. Men omvänt, man kan inte avvisa sakargument som omoraliska bara därför att de inte går ihop med ens värderingar!

För materiella argument går inte att komma undan. De materiella betingelserna avgör vilka de faktiska effekterna blir. Och, dessvärre, tar man beslut med aldrig så goda syften men utan tillräckliga resurser att förverkliga dem blir effekterna dåliga, kanske till och med skadliga. 

Det är här det som kallas konsekvensetik kommer in. Det handlar om att se till det etiska innehållet inte bara i en specifik, isolerad åtgärd – utan också vad som blir konsekvenserna av den.

Vi behöver regler för invandring därför att brist på regler skapar samhällsproblem. Reglerna för arbetskraftsinvandring, exempelvis, må bygga på vackra principer om fri rörlighet, men effekterna har blivit en hårdför exploatering av människor i underläge, osund konkurrens och bitvis ren kriminalitet. 

Och att växande grupper kan vistas här utan tillstånd skapar ett skuggsamhälle parallellt med det andra, vanliga. Där människor, återigen, exploateras av hårdföra och ofta kriminella affärsintressen, far illa i underbetalda jobb, saknar socialt skyddsnät och aldrig kan skapa sig ett eget hem. Hela branscher påverkas gradvis med försämrade villkor för både företagare och anställda. Otryggheten växer sig in i det andra, vanliga samhället.

Det är i grunden inte snällt och hyggligt, och inte moraliskt försvarbart, att låta människor stanna kvar i landet utan tillstånd, vare sig mot dem eller med tanke på effekterna för många andra. Hur otrevligt det än må låta att avvisa dem. Reglerad invandring kräver att reglerna faktiskt också följs.