Anne-Marie Lindgren: Det finns två konfliktlinjer i frågan om mångkultur

I tv-debatten nyligen fick partiföreträdarna frågan vad de lade in i begreppet ”mångkultur”. Svaren från dem som gillade mångkultur (det vill säga alla utom SD) varierade rätt kraftigt. V och C betonade vad som snarare borde kallas ”icke-diskriminering av invandrare”, M talade om olika språk och religioner inom ramen för integration i samhället, och S om att alla inte måste vara stöpta i samma form.

SD ser uppenbart ordet ”mångkultur” som synonym till ”invandring”, och följaktligen något man är emot.

De olika svaren är inte förvånande, för begreppet ”mångkultur” har alltid varit mycket vagt definierat – trots den plats (positiv eller negativ) den länge haft i debatten. Grundordet ”kultur” har flera, inte helt sammanfallande betydelser. Mitt gamla latinska skollexikon ger ett antal översättningar av ”cultura”, som ”bearbetning, odling, vård, åkerbruk, bildning, sedlig förädling”. ”Cultus”, med samma ordstam, ges liknande innebörd men dessutom ”levnadssätt, levnadsordning”.

Sedan mycket länge har alltså ”kultur” en både bokstavlig och figurlig innebörd. Den bokstavliga, rent fysisk odling, lever kvar i uttryck som trädgårdskultur och bakteriekultur. När det gäller den figurliga, bildningen, finns det dubbla, kanske rent av tredubbla, betydelser.

Talar vi om ”kulturpolitik” handlar det vanligen om konstnärligt skapande verksamheter, som konst, litteratur, musik – ”andlig odling” enligt mitt gamla lexikon. Med den definitionen blir väl mångfald snarast en självklarhet – konstnärligt skapande kan aldrig tvingas in i enhetliga former.

I något vidare bemärkelse kan ”kultur” beteckna också andra mänskliga uttrycksformer som språk, religion och traditioner kring helger och familjehögtider. Också här ingår mångfald rent definitionsmässigt; både språk, religioner och traditioner är som bekant många.

Partiledarnas tolkning av ”mångkultur” ligger snarast i detta andra, vidare spektrum, som alltså alla utom SD accepterar. Jimmie Åkesson tycker att man inte kan vara utövande muslim och samtidigt svensk, SD vill rensa ut icke-svenskspråkig litteratur från biblioteken och ogillar att invandrade barn kan få läsa sitt ursprungsspråk i skolan. Allt detta kan ses mot bakgrund av SDs ständiga betoning av ”svenskheten” som ett överordnat värde, hotat av allt utländskt.

Kraven speglar på sitt sätt också den skillnad som syns även i andra sammanhang mellan SD och de partier, som ser liberala/demokratiska värden om åsikts- och yttrandefrihet som de centrala, inte de snävt kulturella. För om man går tillbaka till det som de olika partiledarna (utom SDs, alltså) sade sig mena med ”mångkultur” så handlade det i grunden om demokratiska och liberala värden som religionsfrihet, icke-diskriminering, rätt till individuell utveckling efter egna val.

Ulf Kristersson nämner dock uttryckligen att det mångkulturella ska ligga inom ramen för vad integrationen i det svenska samhället kräver, och sannolikt instämmer alla i princip i detta. Svenska lagar ska gälla lika för alla, likaså de värderingar de utgår från – jämställdhet mellan könen, exempelvis.

Här bränner det till.

För det finns alltså en ännu bredare innebörd i ordet ”kultur” än den partiledarna verkar åberopa. I mitt gamla lexikon kallas det ”levnadssätt”, ”levnadsordning”. Det motsvarar väl det som hos sociologer, och socialantropologer, och kulturgeografer, studeras som beteendenormerna i hela samhällen, främst kring rättsbegrepp och rättsskipning, släktskap och familjebildning, relationerna mellan könen, barns rätt i förhållande till föräldrarnas, och religionens roll.

Och här kommer de konkreta frågorna om sådant som hedersrelaterat våld, om arrangerade äktenskap, om tillåtligheten för religiös kritik, om flickors frihet att välja yrke likaväl som partner, om släktbaserad rättsskipning och om religiösa krav som man vill se överordnade svenska regelverk.

Med andra ord, kulturellt betingade normer och handlingar som inte är förenliga med svenska lagar och de värderingar de bygger på.

Och som vi faktiskt inte kan acceptera, eftersom vi inte kan ha ett samhälle med alternativa lag- och regelsystem, motiverade av ett etniskt-nationellt ursprung utanför Sverige. Alldeles särskilt kan vi inte acceptera sådana norm- och regelsystem som, i praktiken, innebär rätt för vissa grupper (oftast män) att begränsa friheten för andra (oftast kvinnor)

Det är helt enkelt nödvändigt att hålla de här skilda innebörderna av ”mångkultur” mycket klara i debatten. Mångkultur innebär, exempelvis, frihet att få utöva sin religion men inte rätten till förbud att kritisera den.

Det innebär också att det finns två konfliktlinjer i frågorna om mångkultur. Den ena går gentemot SD som vill stoppa allt som definieras som icke svenskt. Den andra mot fundamentalistiskt religiösa grupper som inte vill acceptera ett antal grundläggande demokratiskt/liberala principer som, faktiskt, kan kallas svenska.

Inte för att de är uppfunna i Sverige, men för att de är grundläggande för de lagar och regler som gäller här.

Fotnot: Denna analys ingår i en serie där Anne-Marie Lindgren diskuterar hur klassisk socialdemokratisk ideologi och samhällsanalys förhåller sig till dagens ekonomi och samhälle.