Anne-Marie Lindgren: Det är organisationen som kan vända utvecklingen

Foto: Ylva Säfvelin

I november 1881 höll August Palm det som brukar kallas det första socialdemokratiska talet i Sverige, uppklättrad i ett päronträd för att höras bättre.

Han inledde med en längre exposé över den orättvisa fördelningen av makt, välfärd och pengar, fortsätter med att förklara att socialismen inte är fiende till vare sig äktenskapet eller fäderneslandet och slutar med att försäkra att ”socialist, det betyder samfundsförbättrare, och vad kan väl vara skönare än att vara med till att förbättra detta samfund som är ruttet”.

Och så talar han förstås om vad arbetarna bör göra för att ”få andra tillstånd införda”.

Den som tror att Palm rekommenderade revolution, strejker eller andra massaktioner missar grovt.

Det Palm upprepar som ett mantra, det han gång på gång uppmanar arbetarna att göra är något betydligt mindre glamoröst – nämligen ”slut er samman och bilda föreningar”.

Eller ”organisera er!” som det senare skulle komma att heta.

För det är organisering och organisation som ger politiska rörelser deras styrka, deras uthållighet och deras möjligheter att på allvar påverka. Organisation är det som krävs för att samla ihop människors engagemang för en fråga eller en hel politisk inriktning, så att verksamheterna får riktning och struktur och inte bara rinner ut i sanden. Det är organisation som krävs för att ta vara på idéer och anhängare, driva idéerna vidare och få anhängarna att bli flera.

Organisation och organisering häger ihop. Organisering är att få fler att gå med. Organisation handlar om att skapa strukturer att arbeta igenom – så att det blir någon mening med att vara med.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Det var när arbetarna upptäckte att de kunde gå tillsammans – alltså organisera sig – för att driva sina gemensamma krav mot arbetsgivarna som maktförhållandena i arbetslivet började ändras.”[/blockquote]

Gustaf af Geijerstam, en av det sena 1800-talets radikala samhällsdebattörer, skrev att det var när arbetarna upptäckte att de kunde gå tillsammans – alltså organisera sig – för att driva sina gemensamma krav mot arbetsgivarna som maktförhållandena i arbetslivet började ändras. Och det är sant.

Det är den starka organiseringen, fackligt och politiskt, inom arbetarrörelsen, som möjliggjort hela reformarbetet bakom välfärdspolitiken, och skapat det som en respektfull omvärld kallar den svenska modellen. Visst gäller också det omvända: den politik som drevs gjorde organisationerna starka, just därför att organisering upplevdes som meningsfull. Den gav resultat.

Men ändå, alltihop började med det som Palm talade om: föreningarna, organiseringen. De fanns före reformerna. Det var med den alltihop började.

Så jag förstår inte de kommentatorer som tyckt att det var konstigt, och verklighetsflykt, att låta ett av kongressens två teman vara just organisationsfrågor – när det nu finns så mycket annat som behöver diskuteras, som skatter och sjukvård och ekonomisk politik.

Visst finns det ett antal stora frågor som socialdemokratin behöver borra ner sig i. Här behövs mycket av kunskapsinhämtande, analys och fördjupade diskussioner – men just därför är det inte läge att just nu ta dem till en kongress för beslut. För en partikongress är alltså ett beslutsforum för någorlunda färdigtänkta projekt – inte ett diskussionsseminarium om icke-färdigtänkta.

För socialdemokratin är ännu så länge inte riktigt färdigt för beslut i de här avseendena. Vi behöver tänka litet till. Exempelvis via egna utredningar, via studieverksamheter och debatter i partiet. Medlemsinflytande handlar om att få vara med i processen som föregår beslutet, inte bara om själva beslutet.

Men då ska vi också ha en organisation som gör sådana processer möjliga och meningsfulla.

Det var, med andra ord, rätt tänkt att ta upp organisationsfrågorna vid kongressen. Inte minst för att det speglar en insikt om att här faktiskt finns en hel del brister, och att det behövs en hel del nytänkande.

Jag tyckte, i ärlighetens namn, att det ursprungliga förslaget från partistyrelsen var förbryllade vagt och mest kändes som en önskelista. Det reviderade förslaget var mycket mer konkret och mer strukturerat, och en del bra förslag tillfördes av kongressen – som ju till stor del bestod av folk med erfarenheter av både organisation och organisering.

Sedan handlar det, förstås, om att göra verklighet av alla goda tankar. Och att inte bara prata om att göra upp med gamla strukturer, utan också våga göra det.

Vilket inte alltid är helt enkelt.

Men jag tror att valrörelsens erfarenheter här spelar roll. Det var valarbetarna, det var just organisationen, som vände sjunkande siffror till stigande. Visst, inte till något bra resultat, totalt sett. Men ett resultat som visade just att utvecklingen gick att vända.

De som litet sarkastiskt säger att reaktionen på valresultatet mest handlar om lättnad att det allra värsta inte inträffade missar här den viktiga poängen – nämligen just upplevelsen att det går att vända en negativ utveckling, och vända den med egna ansträngningar; man är inte slav under medias tolkningar, eller ekonomiskt starka lobbygrupper, man kan åstadkomma något när man lägger ihop sina krafter.

Och någonstans verkar det ha fått ett nytt självförtroende att börja spira.