Anne-Marie Lindgren: Det är möjligheten till integration som är grundfrågan
Asylsökande 2010-01 till 2018-04. Källa: Migrationsverket
Jag tror inte jag i hela mitt långa politiska liv varit med om en debatt som varit så infekterad, så laddad och så polariserad som den om asylinvandringen – och då har jag ändå upplevt såväl 1970-talets strid om löntagarfonderna och Rosornas krig på 1980-talet.
Och visst, det är en svår fråga. Svårare än både fonderna och den ekonomiska politik vi bråkade om på 80-talet. Det är så mycket – och så många – som kolliderar.
Det är värdekonflikterna: mellan kravet att hjälpa människor på flykt, och resurserna att faktiskt göra det. Mellan den enskilda handlingens moral (=att ta emot flyktingar) och den moral som innefattar också de vidare konsekvenserna av handlingen (=effekterna för samhället).
Där är alla överläggen, alla underströmmar och alla komplicerande faktorer, som skillnaderna mellan globaliseringens vinnare och globaliseringens förlorare.
Där är oron för segregationen, för hederskulturen, gängkriminaliteten och radikaliseringen. Där är rädslan för främlingsfientlighet och framväxande nazism, där är rädslan för att gynna SD, och grälet om vad som mest gynnar dem: att tala om problemen eller hålla dem borta ur debatten.
Och där är sårade känslor på båda sidor. De som försvarar ett generöst mottagande känner sig kritiserade för flummighet och ansvarslöshet. De som vill ha striktare regler känner sig brunsmetade och anklagade för okänslighet.
Fast när nu båda sidor märker av hur otrevligt det är att bli förolämpad och skuldbelagd av dem som tycker annorlunda – skulle inte denna gemensamma upplevelse kunna leda till att man slutade kasta den sortens pajer på varandra? Och erkänna att frågan är så svår att den kräver en mer sansad debatt? Utan personliga misstänkliggöranden och utan tvärsäkerheten i att man själv står för det goda och de andra för det onda.
Jag har inga problem med att vi inte klarar ett konstant mottagande på 2015 års nivå, och att regelverket måste utformas i enlighet med det. Att inse det är inte detsamma som att obesett godta alla förslag till hur den utformningen ska se ut – och återigen, vi skulle behöva en mer eftertänksam debatt om det än dagens hetsiga.
Partiledningen borde också tydligare förklara varför vi inte kan vara lika generösa som tidigare – och då menar jag inte andra EU-länders regler. Utan det som krävs av satsningar på bostäder, utbildning, arbetsmarknad och sjukvård – och för att reparera de brister vi redan har.
Alla ser kanske inte HUR stora de kraven är i dag.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Principen för vårt asylmottagande är att inte bara ge skydd utan också möjlighet att skapa ett nytt liv, med samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som för oss som redan finns här.”[/blockquote]
Principen för vårt asylmottagande är att inte bara ge skydd utan också möjlighet att skapa ett nytt liv, med samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som för oss som redan finns här. Man kan enkelt motivera det med moraliska principer, som solidaritet och jämlikhet och respekten för allas lika värde.
Man kan lika gärna se det som ren självbevarelsedrift. Det håller nämligen inte att bygga upp parallellsamhällen, med växande grupper människor som lever under annorlunda, i flera avseenden sämre, villkor än befolkningen i övrigt. Ett samhälle med stora ekonomiska klyftor och stora skillnader i livsvillkor och frihetsgrader i det egna livet blir ett instabilt samhälle, med stora sociala problem och växande sociala spänningar
Det är en generell jämlikhetsprincip, som både dagens erfarenheter och dagens forskning – något yrvaket – bekräftar. Men om gruppen med de sämre villkoren dessutom är etniskt definierad, blir det ännu mera ohållbart.
I dag står vi inför den dubbla uppgiften att på en gång minska de problem vi redan har i segregerade, socialt utsatta områden OCH se till att de senaste årens många nyanlända får möjlighet till utbildning, bostad och jobb på hyfsade villkor. Det är något som kommer att kräva tid, mycket pengar och stora personalökningar (som vi dessvärre inte vet var vi ska hitta).
De sammantagna problemen är så pass stora att vi inte kan spä på dem med en ytterligare hög andel nyanlända de kommande åren. Det här är fakta. Det är konkreta problem som kräver konkreta lösningar.
