Anne-Marie Lindgren: Den överordnade uppgiften är valet 2018
Regeringens presskonferens 170727
Någonstans i kommentarfloden de senaste veckorna skymtade ett inlägg som handlade om sossehatet som en del av borgerlighetens konstitution.
Det ligger något i det.
För i den totala oviljan att över huvud taget ens reflektera över nödvändigheten att bryta upp blockpolitiken ligger just oviljan mot socialdemokratin. Den går bortanför alla rationella sakpolitiska bedömningar, och är är så stark att man i praktiken alltid väljer samverkan med ett demokratiskt grumligt parti som Sverigedemokraterna framför att ens diskutera med socialdemokratin.
En av komponenterna i det kan ses som ett lillebrorskomplex mot ett parti som haft regeringsmakten så länge och som man själv aldrig riktigt lyckats rå på. En annan består av klassintressen. Tydligt hos många borgerliga politiker – exemplifierat av Annie Lööf – är det ogillande av fackföreningsrörelsen som föds ur de egna företagarintressena.
Lyssnar man utanför de mer officiella rummen kan man höra en klassbunden irritation över att folk med mindre utbildning, mindre pengar eller mindre tjusig bakgrund än vad man själv har, ändå ska få sitta där och bestämma …
Så nu har Transportstyrelsens egenartade IT-upphandling blivit en välkommen möjlighet att äntligen få släppa ut all den här avskyn och ilskan mot socialdemokratin. Och ta en paus från alla interna problem.
Punkten för rationellt tänkande verkar vara passerad. Det handlar om känslor – och som John Stuart Mill en gång konstaterade, så länge känslan har en djupare grund än rationaliteten, så länge kommer sakargument inte åt den.
Hur det slutar är osäkert. Säkert är att året fram till nästa val kommer att bli mycket instabilt.
Det gäller om s-regeringen sitter kvar, för då har vi att räkna med fortsatt demonstrationspolitik från en ännu mer frustrerad borgerlighet. Det gäller om vi skulle få en ny alliansregering. För då har vi en regering präglad av interna spänningar och intern maktkamp inför det kommande valet. Och som återkommande kommer att plågas av krav på eftergifter mot SD.
I den här situationen är den överordnade uppgiften för socialdemokratin inte självklart att hålla fast regeringsmakten till varje pris; den överordnade uppgiften är att skapa de bästa förutsättningarna för ett bra val 2018.
I de förutsättningarna ingår inte att låta borgerligheten forma bilden av S-regeringen som hjälplöst vingklippt.
Löfvens hantering av regeringskrisen var taktiskt skicklig, med ett accepterande av befogad kritik och ett tufft avvisande av obefogad. För partimoralen var det uppenbart ytterst stärkande. Men återkommande demonstrationspolitik av det här slaget från borgerligheten är nog att vänta. Hur det ska hanteras måste avgöras av vad som bäst stärker förutsättningarna inför valet 2018.
Regeringsmakten innebär möjligheter för socialdemokratisk politik, men i dagsläget också vissa risker; vissa frågor går inte att vinna. Alltför många förluster, eller alltför stor försiktighet, kan som sagt skapa en bild av partiet som alltför blekt och handlingsförlamat. Det vinner man inte val på. Det är alltså klokt att hålla olika handlingsalternativ öppna inför höstens attacker.
Även med behållet regeringsinnehav måste socialdemokratins program kompletteras med det som inte finns möjlighet att vinna i riksdagen. En sådan punkt är en genomgripande översyn av regelverket för privatiseringarna, och det handlar om betydligt mer än frågan om vinster. Outsourcing, till exempel…
Det finns också ett antal frågor kring villkoren i arbetslivet, som är viktiga att driva – alldeles särskilt för att det är centrala punkter för att bekämpa Sverigedemokraterna. Det argument som biter bäst mot SD, konstaterar LO, är att det är ett högerparti som inte står på löntagarnas sida – och det syns mycket tydligt just i frågorna kring arbetslivets villkor.
Socialdemokratin måste fortsätta att hålla dörren öppen för samverkan med borgerligheten; blockpolitiken leder till alldeles för farliga låsningar, som i sin tur skapar nya öppningar – nämligen för Sverigedemokraterna.
Men villkoren för samverkan bestäms av styrkeförhållandena mellan partierna.
Och eftersom vi som socialdemokrater vill se lösningar på framtidsfrågorna som inte bygger på växande klyftor och social otrygghet, behöver vi i valet nästa år vinna den styrka som krävs för att hävda de värdena.
