Anne-Marie Lindgren: Demokrati är handling

Hjalmar Brantings tid, och det Sverige han levde i, kan kännas långt avlägsna och främmande så här ett sekel efter hans död med alla mångskiftande förändringar världen genomlevt under dessa hundra år. Men under lagren av tid är många av de frågor som präglade hans politiska gärning fortfarande, eller på nytt, aktuella. Ibland är de annorlunda turnerade. Ibland är de sig tämligen lika.

Det är frågor kring jämlikhet och social trygghet, om demokratins principer och demokratins handlingskraft, om villkoren i arbetslivet och makten över ekonomin.

Kampen för demokrati präglade på flera sätt hela Hjalmar Brantings politiska liv. Ända fram till hans sista år handlade den om något så grundläggande som den allmänna rösträtten. Inte förrän 1917 gav högern upp motståndet, och 1919–1921 tog riksdagen de grundlagsändringar som gav också kvinnor rösträtt.

Kampen för rösträtten fördes mot konservativa krafter. Kampen för reformismen och den demokratiska vägen att förändra samhället fick föras mot grupper inom arbetarrörelsen, som förordade en mer konfrontativ och omstörtande strategi för att erövra den politiska makten. 1917 ledde det till en splittring av det socialdemokratiska partiet; fyra år senare blev utbrytarna Sveriges Kommunistiska Parti.

Rösträtten är inte längre någon stridsfråga. Men demokrati har ytterligare några grundläggande förutsättningar: åsiktsfrihet och yttrandefrihet, och frihet att organisera sig för att driva sina åsikter. Det är värden som inte erkänns av det vi kan kalla fundamentalistiska rörelser. Som ser sin speciella samhällsidé som den enda sanna, och därför som uttrycket för medborgarnas verkligas intressen (till och med när medborgarna inte verkar inse det själva). Därför måste andra åsikter helt enkelt tryckas ner, därför att de är falska och skadar samhället.

Den typen av fundamentalism kan vara religiös likaväl som politisk, och den kan återfinnas både till vänster och höger.  Marxism-leninismen – kommunismen – hörde dit, med sina anspråk på att stå för en av historien bestämd framtid. Liknande anspråk på att företräda den ”egentliga” folkviljan och den av historien givna nationella utvecklingslinjen, finns hos dagens högerpopulism. Och innebär samma vilja att hålla borta alla åsikter som inte stämmer med den bildens.

I de här avseendena är kampen för demokratin högaktuell. 

Den politiska demokratin handlar alltså om ett antal formella rättigheter. De är viktiga nog; utan rösträtt, yttrandefrihet och frihet att bilda partier och organisationer för att driva sina åsikter och sina intressen har vi inte demokrati. 

Demokrati är en styrelseform, inte bara ett diskussionsforum. Vilket kan uttryckas som att demokratin också måste ha handlingskraft. 

Men meningen med dessa friheter är ju att medborgarna den vägen ska kunna påverka samhället de lever i och de villkor de erbjuder medborgarna. Demokrati är en styrelseform, inte bara ett diskussionsforum. Vilket kan uttryckas som att demokratin också måste ha handlingskraft. Den reformism som var Brantings var en handlingslinje, inte bara en åsiktslinje: den handlade om att påverka, förändra, samhället som det då såg ut till något annat, mer jämlikt och rättvist.

På programmet kring år 1900 fanns – utöver rösträtten – åttatimmarsdagen, arbetarskyddslagstiftning, arvs- och förmögenhetsbeskattning och ekonomisk trygghet vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Kraven i sig själva mötte motstånd både hos högern och på arbetsgivarsidan, men de förklarar också motståndet mot den allmänna rösträtten. Man insåg att den skulle kunna leda till politiska majoriteter som tog beslut man var motståndare till. Inte minst gällde det förslagen kring pensioner och statligt försäkringsskydd. Som man menade skulle leda till att folk skulle låta sig försörjas av ”det allmänna” och låta andra betala, i stället för att själva arbeta.

Argumenten kanske känns igen? Motståndet mot socialförsäkringar är djupt rotat, och uttrycker samma inställning att arbetslöshet och sjukdom är något den enskilde alltid rår över själv. I det ligger också en ovilja att erkänna de faktorer i arbetslivet som är den verkliga orsaken – och med det också en ovilja att göra någonting åt de faktorerna.

I grunden är det nämligen frågor kring makten i arbetslivet. Dagens ständigt fortgående försämringar av socialförsäkringarna har, det säger högern öppet, som syfte att tvinga folk att acceptera lägre löner. Och över huvud taget sämre arbetsvillkor.

Branting skulle inte haft några svårigheter att känna igen den här debatten. Och intressena bakom den

Högern fick ge upp motståndet mot den allmänna rösträtten. I dag handlar motståndet om demokratins handlingskraft. De senaste decennierna har, på olika sätt, inneburit att den kraften försvagats. 

Och i dag ser vi hur den svagare förmåga att faktiskt hantera samhällsuppgifter som skola, vård, bostadsbyggande och hjälp vid sjukdom och arbetslöshet får människor att misstro själva demokratin – all uppslutning kring de formella demokratiska rättigheterna till trots.

De grundläggande demokratiska principerna kräver fortfarande sitt försvar. Men det kräver också ett återtagande av demokratins handlingskraft.