Anne-Marie Lindgren: Borgerligheten duckar för frågan om skatt
Anne-Marie Lindgren.
Företrädare för Folkhälsomyndigheten – både generaldirektören Johan Carlson och statsepidemiologen Anders Tegnell – säger att de blivit överraskade av de brister i äldreomsorgen som så obarmhärtigt blivit belysta av coronapandemin.
Jag tror dem, i och för sig. Om de varit medvetna om hur illa det faktiskt var hade det hade varit lika givet för dem att ställa ut regler för omsorgen om 70-plussare som att sätta upp reglerna för hur vi icke-omsorgs- behövande 70+ ska bete oss.
Så ja, okunskapen var helt säker genuin.
Men då ska man ställa frågan varför dessa kunskaper inte nått fram till myndigheten. För det är ju inte direkt så att fakta saknas; det är många som i åratal försökt lyfta fram detta i debatten.
Men det har varit svårt att nå ut med de kunskaperna utanför de kretsar som själva aktivt haft kontakt med äldreomsorgens villkor. Det är betydligt fler än Folkhälsomyndigheten som missat.
En förklaring är naturligtvis att det handlar om röstsvaga grupper – äldre människor med sviktande ork och hälsa å ena sidan, lågavlönad kvinnlig personal å den andra. Att sådana grupper riskerar att bli förlorare i den ständigt pågående kampen om resurser (och medialt intresse) är ingenting nytt. Men när den kampen skärpts därför att de totalt tillgängliga resurserna krymper, ja, då är risken uppenbar att de grupperna hör till förlorarna.
Och det går inte att komma ifrån att den allmänna resursbrist – som den skattefinansierade sektorn plågats av länge nu – är den grundläggande orsaken till problemen inom äldreomsorgen.
Visst kan man som en ledare i Expressen nyligen gjorde peka på att av årets riktade statsbidrag till kommunerna går 1,5 miljarder till äldreomsorgen, medan skola och förskola tillsammans får 13 miljarder och sjukvården 12 miljarder.
Alldeles rättvisande är dock inte den jämförelsen, eftersom skola/förskola respektive sjukvården riktar sig till betydligt större grupper än äldreomsorgen. Det finns cirka 100 000 personer i äldreboenden, att jämföra med över en halv miljon inskrivna barn i kommunal barnomsorg, 120 000 barn i förskoleklass och över en miljon elever i grundskolan.
Och det är ju inte direkt så att skola och sjukvård har något överskott på resurser. Där finns också bristproblem, särskilt kanske i sjukhusvården. Man kan för all del tycka att även brister ska fördelas rättvist, men det tar ju inte bort resursbristen.
Att diskutera problemen inom äldre- omsorgen som att orsaken är onödigt stora resurser till andra delar av välfärdssektorn är att blanda bort korten. Frågan om äldreomsorgens resurser är fördelningspolitisk, men den handlar inte om hur mycket vi kan tänka oss att försämra villkoren i skolan och sjukvården för att förbättra förhållandena i äldreomsorgen.
Den handlar – precis som frågan om vad vi vill ha för kvalitet i skolan och sjukvården, inom rättsväsendet och socialtjänsten, sjukvårdsförsäkringen och pensionssystemet – om hur mycket vi är beredda att fördela om från privat till offentlig konsumtion.
Det vill säga vad vi är beredda att betala i skatt.
Det är den frågan som borgerligheten hela tiden duckar för.
Expressenledaren har rubriken ”Bristerna inom äldreomsorgen beror på politiska val”, vilket är sant. Men inte ett ord om de avgörande politiska val som gjorts av Alliansen att helt enkelt omfördela fyra–fem procent- enheter av BNP från offentlig konsumtion, det vill säga social välfärd, till privat.
Oviljan att diskutera den klassiska fördelningsfrågan, mellan välfärdstjänster och privat konsumtion, går igen i Expressens ”rekommendationer” till regeringen för att skapa utrymme för förbättringar i äldreomsorgen. Det ska inte bli några höjda pensioner. Inte utlovas några förbättringar av LSS. Staten ska ta över kostnaderna för LVU-placeringar av unga kriminella.
Men att fördela om resurser mellan stat och kommun innebär ingen ökning av de totala resurserna för välfärdspolitiken – och det är faktiskt en sådan total ökning som behövs. Att avstå från nya åtaganden, typ höjda pensioner, minskar för all del den framtida konkurrensen om resurserna, men tillför inte några nya – och återigen, det är NYA resurser som behövs.
Och inte ett ord om andra tänkbara omfördelningar, och andra tänkbara nya åtaganden att avstå från. Om man nu ska föreslå återtaganden av utfästelser i januariavtalet, som Expressen gör, så går det att avstå från att bredda rutbidragen; det går till och med att snäva in dem. Det går att avstå från att göra de så kallade 3:12-reglerna ännu generösare. Det går att låta bli att sänka arbetsgivaravgifter och företagsskatter och skatt på personaloptioner.
Och vore det inte en god idé att återinföra värnskatten? Med tanke på dagens ekonomiska bekymmer är faktiskt just en värnskatt synnerligen motiverad!
Visst, det kommer att krävas hårda ekonomiska prioriteringar. Men det är inte mellan de ekonomiskt svagaste gruppernas behov vi främst ska prioritera! Det finns ett antal andra krav och förmåner från redan gynnade grupper, som bör ställas i första ledet för bortval.
