Anne-Marie Lindgren: Borgerligheten bör lyssna till Joseph Stiglitz
Politiska ideologier har sin grund i värderingar om vad som är ett gott samhälle. Politisk praktik handlar om åtgärder för att komma närmare detta goda samhälle.
Olika ideologier har olika värderingar av vad som verkligen är ett gott samhälle. Värderingar kan diskuteras och kritiseras, men i princip inte bevisas eller motbevisas: de är så att säga inte faktabaserade.
Metoder, däremot, går alltid att utvärdera. Det går att någotsånär bedöma om de i rimlig grad nått sina syften, eller om de misslyckats.
Så när det handlar om mål alla är eniga om, oavsett ideologi i övrigt – exempelvis att hög sysselsättning är bra – kunde man ju vänta sig att alla skulle vara beredda att ompröva metoder som visat sig feltänkta.
Så enkelt är det inte. Det har att göra med att skillnaden mellan mål och medel många gånger är flytande. Medlet kan vara ett uttryck för värderingen.
Försämringen av a-kassa och sjukförsäkring är ett exempel. Idén var att ”för generösa” ersättningar – kallade ”bidrag” – höll kvar folk i arbetslöshet och sjukskrivning, eftersom det inte fanns några ekonomiska skäl att ta sig tillbaka i arbete.
Idén visade sig vara fel, vilket all statistik över växande långtidsarbetslöshet obönhörligt visar; det dominerande skälet till att folk fastnar i arbetslöshet är för låg utbildning. Så om det nu verkligen är ökad sysselsättning man är intresserad av, borde idén om ”bidragens” skadlighet överges till förmån för genomtänkta satsningar på vuxen- och yrkesutbildning. Men M fortsätter att tjata om ”bidragen” som orsak till arbetslöshet. Bakom nedskärningarna i trygghetssystemen finns nämligen en ideologiskt betingad kritik mot välfärdssamhället, och mot de skatter det fordrar.
Försämringarna i trygghetssystemen finansierade, som bekant, delar av jobbskatteavdragen.
Privatiseringarna är ett annat exempel. Argumentet var att skattefinansierade verksamheter därmed skulle bli både bättre och billigare. Men det handlade också om en ideologi- och intressebestämd strävan att minska den politiska styrningen av välfärdssektorn, införa mer av marknadsmekanismer och ge privata företag möjlighet att tjäna på den.
Det skapar ingen mottaglighet för fakta som visar att vinstintresset styr verksamheterna bort från målet ”fördelning efter behov”, att vinst litet för ofta skapas med metoder som går ut över kvaliteten, och att systemen i mycket är kostnadsdrivande, inte kostnadsbesparande.
För en sådan mottaglighet förutsätter att man tar ett steg tillbaka och kritiskt granskar sina egna föreställningar om både marknad och privat företagande. Det kräver förvisso inte ett avståndstagande från någondera, men ett nyktrare – mindre ideologistyrt – synsätt. Och en beredskap att se både begränsningar och problem, och att de i sin tur kräver det där som kallas ”regleringar”.
Åtminstone om man vill nå de där andra målen man har.
Joseph Stiglitz – ekonomipristagare, professor vid prestigeuniversitet Columbia i New York och tidigare vice ordförande för Världsbanken – konstaterade vid socialdemokraternas ekonomiseminarium i Almedalen att vi i dag, i globaliseringens tecken och efter de senaste decenniernas havererade marknadsfundamentalism, behöver omdefiniera rollerna för marknaden, för staten och det civila samhället.
Stiglitz konstaterade att senaste trettio årens liberaliseringar, avsedda att öka tillväxten och med det öka välståndet för alla, fått den motsatta effekten: lägre tillväxt och större ojämlikheter. De översta ekonomiska skikten har vunnit, de undre förlorat.
Resultatet är, bland annat, ökande social instabilitet, och växande utrymme för högerpopulister som Trump.
Stiglitz är för marknadsekonomi. Men vill alltså skriva om reglerna för den.
De inom borgerligheten som är oroad av de växande sociala spänningar och det utrymme de gett för demokratiskt tveksamma krafter har anledning att lyssna noga på det budskapet. Och våga ompröva de delar av den egna politiken som bevisligen inte fått de resultat den påstods leda till.
