Anne-Marie Lindgren: Åsiktsskillnaderna inom S inte så stora som det låter

De senaste veckorna har vi fått en S-debatt om migrationspolitiken även i offentligheten (icke-offentligt har debatten pågått rätt länge). Medierna kallar den starkt polariserad.

Och ja, det är en fråga som väcker starka känslor, och starkt känsloladdade frågor blir lätt polariserande – särskilt som man i stridens hetta inte alltid väljer sina ord.

Men bakom de heta känslorna är kanske inte åsikterna i partiet fullt så motstridiga som det kan låta.

Ingen av dem – vad jag kunnat se – som betonar de humanitära skyldigheterna förordar helt öppna gränser och oreglerad invandring. Ingen av dem som anser att vi i dag behöver en stramare migrationspolitik förordar, vad jag kan se, helt stängda gränser och stopp för allt flyktingmottagande.

Alla anser att Sverige har en humanitär skyldighet att ta emot människor på flykt från krig och förtryck. Alla inser att med närmare 70 miljoner flyktingar kan Sverige ändå bara ta emot en bråkdel av dem.

”Så jag börjar undra om inte själva valet av infallsvinkel – den humanitära eller den praktisk-ekonomiska – bidrar mer till polariseringen än de faktiska åsiktsskillnaderna.”

Så jag börjar undra om inte själva valet av infallsvinkel – den humanitära eller den praktisk-ekonomiska – bidrar mer till polariseringen än de faktiska åsiktsskillnaderna.

Många som utgår från de humanitära aspekterna störs uppenbart av resursargumenten för en stramare politik. Och i det läser många tydligen, fast felaktigt, in uppfattningar om invandrare som en belastning och ett hot mot välfärden.

Kanske bjuder det också, någonstans, emot att diskutera människors behov av skydd i termer av pengar – hur mycket man ändå inser att Sverige inte ensam kan lösa världens flyktingproblem.

Omvänt blir vi som ser bekymren i dagsläget att klara integrationen av 2014 och 2015 års stora asylinvandring rätt frustrerade över den debatt, som totalt verkar utesluta förekomsten av resursproblem, och där det snarast framställs som omoraliskt (och brunfärgat) att alls ta upp den frågan.

För det hjälps inte, resursproblemen är reala. De finns i kommunerna, på bostadsmarknaden, på arbetsmarknaden, i skolan. Och det är lika mycket moraliska problem: goda intentioner vars förverkligande kräver pengar man inte har kan få oerhört dåliga resultat.

För asylmottagning handlar inte bara om mottagning. Det är flera års åtaganden för att de nyanlända ska kunna etablera sig i samhälle och arbetsliv. Som vi dessutom har ett egenintresse av; dålig integration skadar alla.

Det är givetvis sant att de generella bristerna i välfärdssystemen i dag inte förklaras med invandring, inte ens de senaste årens. Förklaringen är en idiotisk skattesänkarpolitik, som lett till en växande underfinansiering av de flesta samhällstjänster.

Men den stora asylinvandringen 2014–15 innebar ändå krav på stora tillskott, under flera år, av materiella och personella resurser, som bostäder, skola och yrkesutbildning. Resurser som inte är alldeles enkla att skaka fram ens om det finns pengar.

Och ännu svårare om det inte finns pengar.

Lägger man nya stora åtaganden – till exempel för stora grupper nyanlända – på en välfärdsorganisation som redan knakar i sömmarna, då är risken för ännu större sprickor påtaglig.

Och då handlar det om mer än ”litet mindre välfärd” så där i största allmänhet.

På litet för många håll handlar det om så stora brister att många människor far illa. Både infödda och invandrade.

Och många av dem vi tagit emot får inte chansen att ta sig in det svenska samhället. De bli kvar utanför – ofta i socialt pressade miljöer, i dåliga bostäder eller ständiga flytt mellan vänner och bekanta, med osäker position i arbetslivet eller ingen position alls, och små möjligheter att hjälpa sina barn genom skolan.

Det är varken humanitärt eller moraliskt.

”Man talar om risken för parallellsamhällen. Vi har dem redan…”

Man talar om risken för parallellsamhällen. Vi har dem redan, i det som kallas utsatta förorter och i kommuner med höga andelar icke-svenskfödda som lever med knappa försörjningsmöjligheter och osäkra framtidsutsikter. Det skapar sociala spänningar. Som vi också ser redan i dag, som kriminalitet och religiös extremism på den ena sidan, högerextremism och rasism på den andra.

Det är inte katastrof, Sverige har inte kollapsat, bilden är inte ens halvsvart – men utvecklingen går i dag åt fel håll.

Fokus måste ligga på att vända den.

Skattehöjningar är nödvändiga för att lösa grundproblemet. Men sannolikheten att få igenom sådana i riksdagen känns inte överväldigande…

Och även om så vore fallet, så är pengar bara början. Det tar tid att reparera de brister som byggts upp alldeles för länge. Det tar tid att bygga de hundratusentals nya bostäder som behövs. Det tar tid att få fram fler lärare, inte minst yrkeslärare, att bryta den negativa utvecklingen i de utsatta förorterna, att hjälpa utsatta kommuner på fötter, och så förstås allt annat som också måste göras, klimatomställningen till exempel, och utbyggnaden av sjukvården.

När vi gjort det kan vi börja diskutera en mer generös migrationspolitik igen. Till dess vore det bra om vi kunde respektera varandras hederliga uppsåt och lyssna på vad folk faktiskt säger, inte bara tolka allt till det värsta.