Den lägre straffskalan för ungdomar mellan 18 och 21 har avskaffats. 18-åringar döms nu enligt samma regler som övriga vuxna.
I sak är det inget att gå emot. 18-åringar anses mogna nog att på samma sätt som övriga vuxna få rösta i val, ta körkort och hantera stora ekonomiska affärer. Då bör de rimligen också anses mogna att ta samma konsekvenser av brottsliga handlingar.
Men uppenbart har straffskärpningen lett till att skjutningar och sprängningar allt mer beställs av yngre tonåringar. För dem gäller betydligt lägre påföljder. Som enligt vad dagens erfarenheter visar inte är det minsta avskräckande.
Så nu föreslår en statlig utredning att straffbarhetsåldern ska sänkas till 14 år för särskilt allvarliga brott. Utredningen betonar samtidigt att själva påföljden ska vara samma som nu gäller för 15–17-åringar, och absolut inte fängelse.
Det måste självklart finnas sanktioner mot brott, ju starkare desto grövre brottet är. Att medvetet beröva en annan människa livet måste få konsekvenser för den som utför det – även om den är mycket ung. Det är också utredningens argument: vissa brott är så allvarliga att nödvändigheten att markera mot det tar över argumenten för att inte ta 14-åringar till domstol.
Men utredningen tror inte att det stoppar rekryteringen av unga tonåringar till våldskriminalitet. Resonemangen för och emot sänkt straffmyndighet ger mest intryck av att utredaren ser nackdelarna som större.
Sänkt straffbarhetsålder blir, med andra, ord en symbolhandling. Är det verkligen rimligt att av rent symboliska skäl, utan några effekter för det samhällsproblem det handlar om, lägga på redan överbelastade domstolar ännu fler arbetsuppgifter? Borde man inte hellre satsa på åtgärder som skulle ha faktiskt effekt på brottsutvecklingen?
Hur ska vi, exempelvis, hantera de 14-15- 16-åringar som begår grova brott, oavsett om de döms i domstol eller om tas om hand enligt LVU?
Hur ska vi, exempelvis, hantera de 14–15–16-åringar som begår grova brott, oavsett om de döms i domstol eller om tas om hand enligt LVU? Här är det plågsamt uppenbart att dagens former inte är avpassade för den typ av unga våldskriminella vi har i dag. Lika uppenbart är arbetet med att förändra och förstärka dagens organisation ägnas mycket mindre uppmärksamhet än frågorna om straffskärpningar och ökade polisiära befogenheter.
En kritik som innefattar både regering och opposition, vill jag tillägga.
Och vad krävs för att förhindra att 14-åringar (och ännu yngre) alls dras in i kriminalitet? Många kommuner gör här viktiga insatser vad gäller skolan och ungdomars fritid. Men ett antal faktorer i dagens utveckling drar snarast åt andra hållet, det vill säga förstärker de ekonomiska och sociala klyftor som redan skapat parallellsamhällen där kriminalitet blivit ett etablerat yrkesval.
Så har vi den helt avgörande frågan om åtgärder mot den organiserade brottslighet som finns bakom skjutningarna och sprängningarna. Som är mindre synlig, men lika farlig. Polisen har börjat kalla det ”ett kriminellt ekosystem”: en övergripande, heltäckande struktur vars olika delar både tar och ger näring åt varandra.
Narkotikahandeln är själva navet i den organiserade brottsligheten, med avläggare in i verksamheter som behövs dels för att möjliggöra den, dels för att på olika sätt tvätta intäkterna. Bedrägerier, utpressning, trafficking, skattefusk och exploatering av arbetskraft, ibland illegal, är andra delar. Företag har, med ekobrottsmyndighetens ord, kommit att bli ett brottsverktyg som möjliggör sådant som penningtvätt, fusk med statliga bidrag, momsbedrägerier och svartjobb.
Till det kommer ett allt mer uppmärksammat problem med infiltration av kommunala organ och statliga myndigheter i syfte av kunna påverka handläggningen av ärenden – exempelvis bygglov eller utskänkningstillstånd – som har betydelse för de kriminella företagen.
Den här brottsligheten ställer till stora skador i sig själv. Och den skapar svårigheter för alla seriösa företag, som följer regler och avtal men måste konkurrera med företag som inte gör det.
Kan vi inte driva tillbaka denna organiserade brottslighet, kommer vi heller inte åt det offentliga våldet.
Det har väl gjorts en del nu, men det är, återigen, inte alls i nivå med det som satsas på åtgärder inom polis och rättsväsende. Och det är svårt att undgå tanken att det kan ha att göra med ett visst ideologiskt färgat motstånd.
Företag har, som sagt, blivit ett brottsverktyg. Det hänger ihop med att det i dag är så oerhört lätt att starta företag, och så svaga kontroller av hur de drivs. Att skärpa de reglerna är kanske inte helt lätt för partier som genomfört dem – och som fortfarande ser ”regelförenklingar” som viktiga för att ”stimulera företagande”?
Och så narkotikamarknaden… Den är oerhört lönsam, och det är den därför att det finns efterfrågan. Som helt uppenbart inte ”bara” finns bland rena missbrukare. Det som kallas festknarkandet i väletablerade grupper i samhället, är en ingalunda obetydlig förklaring.
Av något skäl verkar det dock ta emot att gentemot de grupperna lyfta den krav på personligt ansvar som betonas så hårt mot sjuka och arbetslösa.
