Anne-Marie Lindgren: Är det demokratiskt när väljarna inte visste vad de röstade på?
Listan över de organisationer som protesterar mot regeringens tilltänkta angiverilag – skyldigheten att ange papperslösa immigranter – blir längre och längre. Hittills finns där 13 av Sveriges 21 regioner, tolv kommuner, däribland samtliga tre storstadskommuner, LO, TCO och SACO, plus att samtliga SACO förbund och några TCO- och LO-förbund protesterat i eget namn, SAC, Friskolornas Riksförbund och skolkoncernen Academedia. Samt ett stort antal frivilligorganisationer.
Kritiken har uppenbart skapat oro på högerhåll, och åtskilliga kommentatorer på den kanten har ryckt ut till regeringens försvar.
Ett av deras argument är att det ännu bara handlar om direktiv till en utredning, och det är vä ingenting att bråka om; låt oss vänta med kritiken tills vi ser om det blir något regeringsförslag.
Ursäkta? Den politiska debatten är full av frågor som inte ens avancerat till att bli utredda. Varför skulle den här frågan vara ett undantag?
Det är dessutom helt uppenbart vad regeringen vill. Direktiven är en beställning. Det heter att för ”ett effektivt återvändandearbete krävs en ändamålsenlig samverkan mellan berörda myndigheter och kommuner”, och det förutsätter ”ett effektivt informationsutbyte där kommuner och myndigheter inom ramen för sin verksamhet informerar Migrationsverket eller Polismyndigheten om de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd”.
Och så slutklämmen: ”Regeringen anser det angeläget att ett sådant informationsutbyte kommer till stånd.” Och utredaren ska – ”oavsett ställningstagande i sak” – lämna förslag på hur ett sådant informationsutbyte ska utformas.
Varför ska man inte få ha åsikter om ett så tydligt ställningstagande?
Men M-, KD- och L-väljarna hade ingen aning om att de röstade för den; den fanns inte i valprogrammen från vare sig M, KD eller L.
Det andra argumentet utgår från dem som sagt att de inte tänker följa lagen. ”Hur skulle det se ut om alla bara följer de lagar de gillar?”, alternativt ”varför tycker man sig kunna gå emot lagar som stiftats i demokratisk ordning?”
Några kommentatorer drar paralleller till barnmorskan som drev en lång juridisk process för rätten att vägra göra aborter – det tyckte ju ”vänstern” var helt fel, så varför tycker man nu att det är rätt att vägar ange papperslösa? Ytterligare ett tredje argument är ”att väljarna har röstat för det här.”
För att ta det sista först så nej, det har de inte. Möjligen Sverigedemokraternas 20 procent, för SD pratade om den här idén. Men M-, KD- och L-väljarna hade ingen aning om att de röstade för den; den fanns inte i valprogrammen från vare sig M, KD eller L.
Vad gäller jämförelsen den abortvägrande barnmorskan är svaret är att den kommentaren jämför äpplen med päron.
Enskilda offentliganställda kan inte tillåtas vägra den enskilde medborgaren en rättighet som den har enligt gällande lag. Men den tilltänkta angiverilagen handlar om statsnytta, inte om enskilda personers rätt. Förslaget står tvärtom i konflikt med lagar som handlar om just enskildas rätt – som sekretssparagraferna i social- hälso- och sjukvårdslagstiftningen, och barnkonventionens stadganden om barns rättigheter.
Vad gäller statsnyttans krav gentemot den enskildes samvete så brukar det som kallas civil olydnad, rätten att vägra följa omoraliska lagar, anses ingå i demokratin.
Visst, man måste definiera vad som är omoraliskt och det kan det finnas olika åsikter om. Men en lag som i sig själv strider mot andra, etiskt motiverade lagar (se ovan), eller mot internationellt fastställda etiska normer för vissa yrken (exempelvis läkaretiken) måste definitivt få diskuteras ur moralperspektiv. Även om den beslutats i demokratisk ordning.
Men då kommer frågan vad är demokratisk ordning? Här har vi ett lagförslag som kan komma att antas av en – knapp – majoritet i riksdagen, utan att det varit känt i förväg för flera av denna majoritets väljare. Och som underkänns av ett antal andra demokratiskt valda organ (regioner och kommuner), organ som dessutom är de som ska ansvara för verkställigheten av beslutet.
Där samtliga organisationer som företräder den personal, som ska utföra de handlingar den planerade lagen kräver, protesterar mot.
Fram till 1996 var det ett brott att aktivt bidra till att gömma flyktingar (däremot ingen skyldighet att anmäla ifall man råkat träffat någon).
Den representativa demokratin innebär att väljarna överlämnar beslutsfattandet till sina valda företrädare, och att majoriteten avgör hur besluten blir – javisst. Och i vissa lägen det vara nödvändigt att ta beslut väljarna är emot, fast det är svårt att se att det här är ett sådant läge.
Men representativ demokrati betyder INTE att de valda företrädarna i fyra års tid kan sätta sig över vad starka väljaropinioner tycker och agera helt efter eget skön. En representativ demokrati bygger tvärtom på ett kontinuerligt samspel mellan väljarna och de valda. Alldeles särskilt i frågor som inte förekom på valprogrammen.
Till sist: Jag ser att några ledarskribenter (tillhörande regeringsfraktionen) påstår att Sverige fram till 2013 hade en angiverilag. Nej. Fram till 1996 var det ett brott att aktivt bidra till att gömma flyktingar (däremot ingen skyldighet att anmäla ifall man råkat träffat någon).
Men den handlingen avkriminaliserades alltså 1996.
