Anne-Marie Lindgren: Alliansens sprickor är uppenbara

Att C och L hoppade av tanken på misstroendevotum mot försvarsminister Peter Hultqvist fick ett antal kommentatorer att utropa alliansens död.

Det är nog att ta i.

Incitamenten att hålla ihop alliansen är fortfarande starka inom borgerligheten, även hos C och L. Det handlar både om att alternativen är osäkra och ännu opreciserade, och om att det skulle tvinga fram en del omorienteringar i det egna partiets politik, som inget parti ännu verkar moget för.

Så nej, alliansen lär inte spricka ännu – i praktiken är det sannolikt valutgången som avgör. Det kommande året lär erbjuda flera tillfällen att demonstrera sammanhållning, exempelvis frågan om vinster i välfärden.

Det kan rent av bli så att dagens splittring skapar ett behov att i någon annan fråga – exempelvis budgetomröstningen – demonstrera sin enighet genom hård konfrontation mot regeringen…

Dock, att det finns sprickor inom alliansen är uppenbart.

Det har talats en del om att Moderaternas interna problem beror på svårigheterna att i dag förena liberalism och konservatism. Litet kan den diskussionen kännas som en flykt från att se Moderaternas grundproblem i ansiktet, nämligen att deras politik – skattesänkningar, försämrad social trygghet och marknadsmodeller inom välfärden – inte höll och inte löste de problem de påstods lösa (snarare tvärtom).

Men att liberalism och konservatism i dagens läge går isär mer än vad de gjorde för tio–femton år sedan är ändå uppenbart. I den mån det märks inom Moderaterna märks det ännu mer inom alliansen, med C och L som går åt det liberala hållet, M som alltmer drar åt det konservativa och KD som redan står där.

Var det, sakpolitiskt, kommer att sluta är ännu oklart.

Däremot innebär det en uppenbar maktkamp inom alliansen. Den har funnits där redan tidigare, eftersom partierna kämpar om samma väljare, och alla – samarbetet till trots – också konkurrerar med varandra. Och det är en klar konkurrensfördel att vara den ledande inom fyrpartisamarbetet.

Under regeringstiden var M självklart denna ledare, och dikterade i praktiken det mesta i politiken. Redan med valförlusten 2014 urholkades ledarrollen, och med dagens interna kris är den borta. Och man kan lugnt utgå från att varken C eller L är sinnade att snällt låta en ny moderatledare dra på sig Reinfeldts ledartröja; det kommer att finnas tydliga markeringar av att han är en av fyra i en koalition, inte chefen för den.

Det kan bli en mer liberal allians, det kan bli en förvirrad allians, och det kan bli en allians som spricker. Det står och väger.

Men vad betyder då beskedet från C och L beträffande Hultqvist?

Det är redan känt att det i båda partierna funnits kritik mot förslaget om misstroendevotum. Uppenbart har den kritiken tagit över. Skälen är sannolikt flera: det sakliga underlaget var svagt, att avsätta en försvarsminister mitt under pågående stor militärövning med en tämligen riskabel granne som intresserad åskådare är inte särskilt klokt, några fördelar opinionsmässigt verkade inte vara att hämta, möjligen tvärtom. Och kanske insåg man att man själv inte hade alldeles klara papper när det gällde kärnfrågan, hur mycket hade ansvariga regeringsledamöter (det vill säga även alliansens statsråd) egentligen begripit?

Men vilka skälen än varit tyder det på en tillnyktring och en vilja att pröva frågan sakligt – inte bara att driva demonstrationspolitik mot regeringen.

Om den hållningen består ger det ju visst hopp om framtiden, alltså att oppositionspolitiken i fortsättningen mindre blir en fråga om maktspel och mer än fråga om sakargument.